Socialdemokraternas erkännande av Seyfo är resultatet av ett mångårigt och målmedvetet arbete av den assyriska rörelsen. Det är en delseger på vägen som leder till ett turkiskt erkännande och ett hedrande av de människor vars liv släcktes 1915. Men fortfarande finns de unga assyrier som tycker att kampen är förgäves.

För mig har det alltid varit en självklarhet att Seyfo är den assyriska rörelsens största politiska fråga. Det finns ingen assyrisk familj som inte har förlorat någon familjemedlem under Svärdets år. Att inte kämpa för ett erkännande eller föra vidare kunskapen till yngre generationer vore ett hån mot våra förfäder. Ett sätt att säga dem: ”Ingen minns ert offer, ingen bryr sig. Ni dog förgäves.”

De som överlevde folkmordet var upptagna med att rädda sina liv. Deras barn försökte hitta tillbaka till ett nytt liv som kristna enklaver i muslimska länder. Många fick konvertera till islam för att rädda sina liv. Att prata om folkmordet och kräva sina rättigheter var varken aktuellt eller praktiskt genomförbart. Man var helt enkelt fortfarande upptagen med att överleva.

Offrens barnbarn hittade sedan vägen till Europa, vägen till frigörandet av sinnet. Här började en tid av anpassning till nya liv. Vi, som blir barnbarns barn till offren, blir den första generationens assyrier som har privilegiet att prata fritt om folkmordet och försöka ställa förövarna inför rätta. Den rätten måste vi hedra genom att nyttja den. Det är en självklarhet för mig, men så är det inte för alla i min generation.

Min kusin sa en gång att hon inte tänkte berätta om Seyfo för sina barn. Hon tyckte att folkmordet hade ägt rum för så länge sedan och att det var ett onödigt tungt ok för hennes framtida barn att bära. Mitt argument om att vår historia, vår identitet skulle gå förlorad om vi inte tog ansvar och förde vidare det till våra barn var inte tillräckligt.

Kusinen kände bara en hopplöshet om att oavsett hur högt vi skrek om vår historia och om våra förfäders offer var det ingen som lyssnade. Varför bemöda sina barn med det ok som vi har burit utan att komma någonstans? Jag tror inte att min kusin är ensam i sitt tankesätt. Ibland känns Seyfo-frågan så ofantligt stor att den förlamar en till likgiltighet.

För många assyrier kan det tyckas som en Davids kamp mot Goliat, förutom att David saknar sin slangbella. Men för de organisationer som har ett folkmordserkännande på sin dagliga agenda är trenden tydlig. För varje år som går lyckas man sprida mer kunskap i frågan och få fler politiker engagerade. Utifrån ser det ut som små små steg, men med småsteg påbörjas även maratonlopp.

Det senaste ”lilla” steget var alltså socialdemokraternas historiska erkännande av folkmordet. Detta steg kan leda hela vägen till ett svenskt erkännande redan till våren 2010. Tänk att få fira Ha-Nison med att Sveriges regering hedrar våra martyrers minne genom ett erkännande. Nittiofem år efter sin död, inte en dag för tidigt. Det hade även varit ett erkännande för oss efterlevande och för våra barn.

Så kusin, möjligen behöver du inte berätta om Seyfo för dina barn. Förhoppningsvis får de själva läsa om deras förfäders historia i skolan. Kanske slipper de, tack vare ett svenskt erkännande, bära den börda som generationer före dem burit. Bara tanken om en sådan möjlig framtid gör det lättare för oss att kämpa vidare. Även de små stegen räknas. Kampen är inte förgäves.

Moussa Esa