Assyriska kvinnoförbundet anordnade sommarläger den 9-12 augusti utanför Uddevalla. Vi var 27 kvinnor, alla med olika erfarenheter som individer, men med ännu flera gemensamma erfarenheter då det gäller vårt kvinnliga arv inom vår folkgrupp. Målet med dessa kursdagar var att samlas kring några hjärtefrågor som vi kunde lyfta fram och behandla, både teoretiskt och praktiskt.

Dagarna var välplanerade med föreläsningar varvat med olika samarbetsuppdrag.
Fredagsmorgonen skickades vi gruppvis på – sex personer per grupp- vår scout uppdrag ut i naturen, för att där svara på de många frågorna om vårt kulturarv, men också för att verkligen anstränga oss för att kunna åstadkomma alla de finurliga verken som vi var anförtrodda av kursanordnarna.

Vid första anblicken trodde jag att de skämtade, för jag trodde inte att vi i gruppen kunde skapa så många verk enbart av naturens tillgångar, så som en båt som skulle hålla ihop även på vatten och en pilbåge som kunde skjuta pilen hela tio meter framåt. Och många fler och svårare var uppgifterna. Det som vi alla tyckte var svårt och lite barnsligt blev det som sammanförde oss i gruppen och gjorde att vi samarbetade helhjärtat och flitigt. De andra grupperna var lika entusiastiska.

Efter lunch fick vi lyssna på Meryem Demirel, som pratade om sin resa till Irak, om hennes möten med de fattiga människorna och de föräldralösa barnen som inhystes i små ytor i kyrkan. Demirel berättade om det lilla men värdefulla insamlingsprojekt som hon tillsammans med andra har dragit igång i Sverige för att stödja de föräldralösa barnen bland vårt folk i Irak. Hon berättade också om de olika möten som anordnades bland ledarna för vårt folk under den period hon var i Irak.

På lördag förmiddag föreläste socialantropologen Meryem Garis om kulturers utveckling. Hon var bra på att förklara för oss vad som sker då en bit av våra seder och bruk dör ut och då den nya generationen i diasporan tar efter något nytt från det nya landets kultur. Det som inte återanvänds i vår vardag ersätts med något nytt som tar dess plats, menade Garis. Samtalet kom in på jämställdheten och intresset var stort bland kvinnorna. Det märktes tydligt att tiden är inne för kvinnorna att visa att de vill ha en varaktig förändring i hemmen och ute i det offentliga inom vår folkgrupp. Klyftorna är minst sagt stora mellan mannen och kvinnan i hushållsarbetet, barnuppfostran och flera andra områden. Man kan kort säga att männen fortfarande känner sig hotade då kvinnan vill ut ur hemmets sfär och ta del av det offentliga livet såsom i föreningslivet. Det är tufft för den assyriska kvinnan som är frimodig och har stark personlighet och vill både höras och synas inom männens revir. Problemet är ju idag att den assyriska kvinnan är yrkesverksam oftast på heltid och hemmaarbetande på heltid, dessutom är många av kvinnorna ensamma att bära hela ansvaret för barnen och att hålla släktrelationerna vid liv. Detta är helt enkelt omöjligt att klara av. Med andra ord är kvinnan förloraren i detta spel om jämställdhet.

Det finns fortfarande en del som är tabubelagt hos oss, så som sexualiteten före äktenskapet och i synnerhet tjejens sexuella relationer före äktenskapet. Det märktes tydligt bland den äldre generationen att flickans sexualitet var tabu och ett förbjudet område som var sammanvävd med synd och skam, medan killarna fick en större sexuell frihet före äktenskapet. Denna syn har de fått med sig från våra hemländer och har accepterat den och tagit till sig den som en del av sitt kulturella arv. Den yngre generationen ansåg att vi måste vara rättvisa mot våra tjejer och ge dem den sexuella friheten som vi ger våra söner, annars är risken stor att de tar för sig i hemlighet och ingen mår bra av att smyga med sitt liv. Ett annat förslag som dök upp var att eftersom vi kallar oss för kristna kanske vi borde lära våra barn att både sexualiteten och kroppen är heliga och att de bör bevaras rent och heligt till dess de ingår äktenskap och Gud välsignar paret och deras äktenskap. Detta är lättare sagt än gjort, då samhället vi lever i ser ut som det gör, men det är alltid värt att försöka.

Dessa möten över olika generationer är väldigt viktiga att de sker inom vår folkgrupp, men det är på tiden att liknande möten anordnas också för männen. I annat fall är risken stor att kvinnan får bära hela ansvaret även för jämlikheten bland oss och det är inte meningen. Det som kan hända då är att kvinnorna utvecklas och anpassar sig till de nya mönstren medan männen fortfarande går i dimman i en ond cirkel. Jag tror att vare sig vi vill eller inte så kommer vi att förändras och utvecklas, men jag tror också att vi kan göra medvetna val och utvecklas på de sätt som vi mår gott av.

Sammanfattningsvis kan jag säga att dessa kursdagar var väldigt givande och berikande för mig personligen, men också för alla som deltog. Jag har aldrig tidigare varit med om en så samarbetsvillig och kreativ kvinnogrupp. Vi skrattade och möttes som individer, vi umgicks med varandra över åldersgränserna och vi gick in för våra arbetsuppgifter med glädje. Önskar bara att AKF följer upp dessa kursdagar och jämställdhetsfrågan för att kunna åstadkomma en synbar förändring inom vår folkgrupp. Det måste till en lugn miljö och villiga människor för att en god förändring skall ske, det måste även till olika mötesplatser för att sprida vidare denna information, så som våra föreningslokaler och kyrkan.

Den stora frågan under dessa dagar var hur vi kvinnor kan påverka våra barn och fostra dem som likvärdiga individer och lära oss att inte göra skillnad på flickebarnet och pojkbarnet. Alla är vi medvetna om att problemet börjar redan under dessa viktiga småbarnsår, men vi upplystes också om vårt eget arv och vår miljö som två stora och oftast omedvetna bovar i dramat. Här kom vi in på att patriarkatet är en gammal problematik som det är på tiden att den raseras och ersätts med mera jämlikhet, medkänsla, ansvar och ett rent samvete.