Viktoria Soma skriver att längtan efter Gud är det som driver dagens människor att vara medvetna om sin vilja att vara nära Gud. Som exempel analyserar hon historien om hur Abraham hanterade Guds prövning om att offra sin ende son.

”En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: Abraham! Här är jag Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.

Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi till er.

Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans.
– Far
– Ja, min son
– Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?
– Min son, Gud utser åt sig det får som skall offras.
Så gick de båda tillsammans.”
Gud sätter Abraham på prov 1 MOS 22: 1-9.

Detta kall är så absurt och ofattbart inte bara i våra öron idag, utan det var det även för Abraham. Varför utsätter då Gud sin utvalde och trogne tjänare, för denna obarmhärtiga prövning? I vers 5, när Abraham får syn på berget säger han till tjänarna: Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er. Det finns ett levande hopp hos Abraham. Han litar på Gud, och därför lyder han Hans befallning.

Vi känner till berättelsen om Abraham, Sara och Isak, men jag vill ändå återge den i korta drag här. Vi kan läsa i Första Moseboken kapitel 12, om hur Gud kallar Abraham att lämna sitt hemland i Ur, i Kaldeen för att bosätta sig i Kanaan, löfteslandet. Abraham lyder Guds röst och bryter upp. Han var 75 år gammal. Abraham var gift med Sara och de hade inga barn

Att Abraham lämnar sitt hemland och vill leva ett liv i främmande land är inget konstigt med tanke på att de gudar som dyrkades i hemlandet inte kunde ge honom några barn. Och längtat efter barn hade både Sara och Abraham gjort i många år. Längtan efter något nytt och viljan att lära känna denne Gud som ville välsigna och göra Abraham till ett stort folk, drev honom på en mångårig vandring. Vandringen var full av Guds välsignelser så som, glädje, hälsa, rikedom, och en son som skulle ärva fadern, och den var kantad även av kamp, krig, torka, hungersnöd och tålmodigt väntan.

Gud gav sig själv tillkänna genom att tala till Abraham och ge honom stora löften. Gud söker relation till Abraham och lär Abraham att lita på Honom. Genom att uppfylla sina löften till Abraham är Gud trovärdig för honom. Abraham vill vara sann mot Gud, han lever sitt liv och ärar Gud med det. Relationen byggs upp under årens lopp. Gud är med Abraham och han lyder Guds alla befallningar. Tilliten till Gud är ett Guds verk i Abraham.

I berättelsen om Abraham får vi veta att han gladde Gud då han trodde på Honom men Gud ville ändå pröva Abrahams tro för att se om den höll, på Guds egna villkor. När så Gud befaller Abraham att döda sin ende son, Isak, som han älskar, får vi inte veta om Abraham blir lamslagen eller kommer med något övertalningsförsök för att få Gud att ändra sig. Han blir liksom stum och handlar till synes på det mest naturliga sätt; han handlar i tystnad men inte i smyg. Det är Guds vilja som skall göras och då har inte världen utanför med det att göra, i lydnadens ögonblick.

Denna Guds befallning är bara mellan Gud och Abraham. Abraham ger sig inte tid att prata med någon om sin hemska Gudsvision som han fick någon gång under natten, för det står att han gav sig iväg tidigt nästa morgon.  Men Gud ger Abraham hela tre dagar och två nätter att pinas både kroppsligt och själsligt. Det är för mycket tid när själen befinner sig mörkrets djup. Abraham var nu över hundra år gammal och kände sig själv ganska väl och människorna i sin omgivning också. Och skulle han rådfråga någon eller nämna Guds befallning om att offra Isak, så visste han kanske att han skulle tvivla på att Gud som älskade honom så mycket ville befalla honom att
offra den ende sonen som skulle ärva honom. Eller så visste han att alla skulle tro att han var en barnamördare, han som fick sonen Isak genom ett Guds under och älskade honom så högt. Om Isak, som var löftes-sonen offras som brännoffer så förintar ju Gud sitt löfte till Abraham och allt raseras sönder.

I Bibeltexten får vi veta att Abraham lydde Guds befallning in i minsta detalj, som om Gud själv ledde honom vid handen. Som om Guds Ande verkade i honom under hela färden mot landet Moria och hållit ihop alla upproriska tankar och känslor som levde sitt eget liv inom Abraham. Bara Guds Ande kunde verka frid och hindra tankarna och känslorna från att brista ut i smärta och tvivel, vi vet det inte, men vi kan ana och tro att det måste ha varit en fruktansvärd färd för Abraham. I sista minuten griper Gud in och Isak behöver inte offras, för Abraham har offrat sin egen person för sin tro på Gud.

Hur kan vår tro på, och lydnad mot Gud se ut idag? Som jag har förstått det så är Gud densamme idag som på Abrahams tid. Men vad Gud tar hänsyn till då Han kallar den enskilde personen till att samarbeta med Honom i sin skapelse, det vet bara Han själv. Gud kallar alla människor till att  samarbeta med honom genom hela livet, men det är inte alla som hör Guds röst. Oljuden utifrån överröstar våra egna tankar idag och allt sökande efter begär som uppblåser vår person bedrövar själen.

”Tron är ett under, och dock är ingen människa utesluten därifrån.” Skriver Kirkegaard i Fruktan och Bävan. Att tro på Gud, att ta emot gåvan att tro är inte det svåra, det svåra är att hålla tron levande.   Men jag tror att den Gud kallar, henne eller honom rustar Han också för det specifika samarbetet i Hans skapelse. Önskan om att vilja finna Gud i sitt liv är en bra start på tron.

Liksom alla relationer kräver tid och ömsesidighet för att växa och mogna, kräver en Gudsrelation detsamma. När vi har börjat leva i en Gudsrelation så måste vi bryta med många band till det gamla livet. Gud vill ha stor plats i våra liv och Han vill inte att vi delar Honom med en massa andra avgudar. Liksom Abraham får också vi lita stumt på Gud i smärtsamma stunder. Abraham gav upp sig själv för att ge plats för Gud i sitt liv. Vad ger vi upp idag för att ge större plats för Gud i våra liv?

Jag tänker att, längtan efter Gud, och viljan att vara nära Honom är ett sätt att lyda Gud idag. Det var denna längtan som drev Abraham att lyda Gud och det är samma längtan som idag driver människan att vara medveten om sin vilja att vara nära Gud.