I boken ”Fyra kvinnor under svärdets år” får vi följa Eufstratias, Nines, Simones och Hannas livsöden under Seyfo. Det är sällan kvinnor har fått komma till tals i litteraturen om Seyfo. Berolin Deniz har läst en lättillgänglig bok som med rätt spridning kan hitta nya målgrupper.

När vi slår upp ”Seyfo” i Wikipedia kan vi se bilder på tidningsartiklar som dokumenterar folkmordet på assyrier, armenier och greker i Ottmanska riket. I historiska arkiv och i forskarkretsar kan vi läsa om Seyfo i termer av antalet mördade och försvunna. Med den nyutkomna ”Fyra kvinnor under svärdets år” får vi nu också ta del av de enskilda människornas livsöden i folkmordet.

Anna Melle har i sin nya bok samlat fyra kvinnors berättelser om hur Seyfo – folkmordet på kristna 1915 i dagens Turkiet – drabbade dem. Utöver två assyriska kvinnor, får vi också läsa om en armenisk och en grekisk kvinna. Boken är således en dramadokumentär där de fyra kvinnornas livsöden återges, filtrerade av en närstående släkting.

Eufstratia, Nine, Simone och Hanna har olika men lika avskyvärda erfarenheter av Seyfo. Som läsare är det svårt att värja sig för bilderna av mord, svält och övergrepp. Kvinnors historia ser inte alltid likadan ut som männens. I Anna Melles bok kommer röster fram som i andra sammanhang ofta trängs ute.

Med rätt spridning har boken potential att väcka intresse hos dem som ännu inte känner till ungturkarnas brott mot mänskligheten i skuggan av första världskriget. I en tid där Turkiet aspirerar på EU-medlemskap är det mer angeläget än någonsin att ställa frågor och formulera krav om upprättelse för de drabbade. Här kan ”Fyra kvinnor under svärdets år” hjälpa till att sprida kunskap om Seyfo.

Boken vänder sig – med framgång – till en bredare läsekrets än den lilla klick som orkar ta sig igenom tegelstenar och avhandlingar i ämnet. Den som inte har förkunskaper i ämnet får via de fyra kvinnornas berättelser en förståelse för vad Seyfo innebar och inneburit för så många människor. Särskilt fint är att även äldre assyriska kvinnor – som i stor utsträckning inte fått möjlighet att gå i skola – tack vare bokens lättillgängliga språk och tydliga kapitelindelning kan läsa dessa berättelser som ligger så nära deras egna erfarenheter. De fyra kvinnornas livsöden utgör, tillsammans med lättillgänglig fakta om assyriers, grekers och armeniers respektive situation i Ottomanska riket, denna tunna men ändock viktiga bok.

Boken är viktig eftersom den tar läsaren nära folkmordet och dess konsekvenser för den enskilda människan. Samtidigt kopplas folkmordet samman till kollektiv nivå och det kollektiva trauma som det inneburit för dessa grupper att utsättas för folkmord av förövare, som i mer än 90 år förnekar, förtränger och förbjuder.

”Nu är det tid att tala”, inleder Anna Melle sitt förord. Ja, det är hög tid att tala om de brott som begicks mot redan utsatta människor i det som kallas 1900-talets första folkmord. Det finns de som inte vill att vi ska tala om detta men som ordspråket säger; ”ingen armé kan stoppa den idé vars tid är kommen”. Vi assyrier som lever i Sverige, Europa och USA idag är de första som i stor skala kunnat prata fritt och formulera krav om våra mänskliga rättigheter. Under alltför lång tid har de makthavande assyriska institutionerna inte kunnat tala. Med tystnad fortsätter Seyfo. Endast genom att vi talar kan Eufstratia, Nine, Simone och Hanna – och miljoner människor med dem – få upprättelse.

[Fotnot: ”Fyra kvinnor under svärdets år” är utgiven på Megilla-förlaget och finns att beställa på www.megilla.se]