Idag är det sista chansen för det libanesiska parlamentet att välja president. Då löper den nuvarande presidenten Emile Lahouds mandat ut och kommer man inte överens om en ny president till dess riskerar landet att hamna i en stor intern politisk kris. Möjligheten finns att landet istället får två rivaliserande regeringar, vilket skulle spä på de interna motsättningarna i landet och riskera att riva det i stycken.
I tisdags blev det fjärde gången det libanesiska parlamentet tvingades skjuta fram valet av president då de rivaliserande blocken inte kunde komma överens. Den regerande koalitionen, bestående främst av landet sunnimuslimska, druziska och kristna befolkning, har enbart 3 mandat tillgodo på oppositionen. Vid val av president behövs dock två tredjedelar av parlamentets ledamöter på plats. Detta har tvingat den regerande koalitionen att söka samarbete med oppositionen som istället har svarat med att bojkotta presidentvalet helt och hållet.
Att presidentvalet har blivit en så stor stöttesten grundar sig egentligen enbart på en fråga, Syriens vara eller icke vara i landet. Sedan Syrien officiellt tvingades dra sig tillbaka från Libanon efter Cederrevolutionen år 2005 har de anti-syriska krafterna arbetat hårt för att få bort syriskt inflytande över Libanon. Men det har inte varit välkommet av alla. Den stora shiamuslimska majoritetsbefolkningen, med det av USA terroriststämplade partiet Hizbollah som största aktör, har öppet välkomnat syrisk närvaro i Libanon och motsätter sig kraftigt de anti-syriska krafterna i landet. Att den anti-syriska majoriteten i parlamentet också har försökts skrämmas till tystnad har inte förenklat situationen på något sätt. Fram tills idag har fem parlamentsledamöter från den anti-syriska koalitionen mördats och många har riktat sina misstankar för dåden mot just Syrien. På fredag avgår den pro-syriske presidenten Emile Lahoud efter sitt sex år långa mandat och huruvida den nye presidenten är pro-syrisk eller inte kommer få en avgörande betydelse för Libanons framtid.
Libanon, ursprungligen under franskt mandat fram till sin självständighet 1946, har haft stora interna motsättningar redan från början. Fransmännen hade vid den tiden skapat en fri etnisk enklav åt den kristna befolkningen. Enklaven bestod av det ursprungliga mandatet över Större Syrien. Libanon blev snart separerat från Syrien och också erkänt som en egen stat. Men syrierna har alltid sett Libanon som en del av sitt eget land och vägrat släppa ifrån sig inflytandet över landet. För att garantera de kristna sin självständighet genomfördes en pakt år 1943 om att det i konstitutionen skulle stå inskrivet att presidenten i Libanon alltid skulle vara kristen. Sedan dess har dock Libanon efter många konflikter tvingats stå handfallen då stora grupper muslimer, främst palestinier men också en hel del andra grupper, invandrat och bosatt sig i landet. Detta faktum tillsammans med att många kristna flytt landet efter otaliga konflikter har kastat omkull Libanons befolkningsgrupper och ändrat landets etniska sammansättning avsevärt. Den kristna majoriteten blev snart en minoritet och röster höjde sig för att kasta omkull det kristna inflytandet över landet. Detta blev startskottet till det stora sekteristiska inbördeskriget som varade mellan åren 1975-1990 och som förvandlade landet till ruiner. Under tiden har Syriens inflytande över det söndertrasade Libanon växt sig allt starkare vilket bland annat visualiserats i landets medlemskap av Arabförbundet trots att den kristna gruppen ser sig som icke-araber.
Inbördeskriget avslutades med Taif-avtalet som kraftigt minskade de kristnas inflytande över Libanon. Visserligen bestämdes att presidenten fortfarande skulle vara kristen, men i parlamentet fick nu de muslimska grupperna exakt lika många säten som de kristna. Sedan dess har den demokratiska processen i Libanon varit oerhörd känslig för befolkningsförändringar i landet. Egentligen har ingen officiell befolkningsräkning genomförts sedan 1932 på grund av den allt för känsliga demokratiska ordningen, men enligt inofficiella siffror utgör de kristna, övervägande del av assyriskt ursprung med inslag av armenier och araber, reducerats till inte mer än 40 procent av landets befolkning.
Att det är en stor majoritet av den assyriska gruppen i Libanon som har varit den pådrivande kraften i den anti-syriska koalitionen ses som ett sista försök att göra sig fri från det arabiska inflytandet. Men hotet om ett totalt arabiskt inflytande över Libanon är dock övervägande realistiskt. I en så känslig situation, som den Libanon står inför idag, har Hizbollahs ledare snarare krävt att presidentposten bör tillhöra landets majoritetsbefolkning shiamuslimerna istället för att försöka lösa konflikten med den anti-syriska koalitionen.
Lyckas inte de styrande i Libanon enas kring en ny president senast idag riskerar Libanon att återigen dras in i en sekteristisk konflikt där landet står med två rivaliserande regeringar, en kristen och en muslimsk.