England hade haft mandat över Irak ett bra tag och under deras utövande makt hade assyrierna givits löften om en viss form av autonomi. Frågan hade även varit uppe för diskussion inom dåtidens FN (Nationernas Förbund – NF) och av den anledningen kom många assyrier bland annat att tillåta sig värvas till den brittiska armén.

I början av 1930-talet diskuterade engelsmännen om att ge irakierna självstyre och den oroade patriarken Mar Chamoun tog då aktiva åtgärder för att säkra framtiden för hans folk, bland annat genom att lämna in en petition till NF. Assyrierna hade under en lång tid i detta område kämpat för autonomi, både under och efter folkmordet 1915. Man hade befunnit sig i fredskonferensen i Paris (1919) och Lausanne (1923). Här lade man fram krav på en egen autonomi för assyrierna i Mellanöstern och man lade fram siffror på de otaliga offer som dött under Seyfo och alla andra förluster den assyriska nationen och dess befolkning lidit under folkmordets år. Man hade fått löften och samarbetet tätt med såväl brittiska som franska officerare och deras militär, allt utan några som helst resultat bortsett från svikna löften. Detta gillades givetvis inte av den irakiska befolkningen och dess regim som med detta i minnet inte kände att de kunde lita på assyrierna.

År 1932 tog slutligen Storbritannien beslut om att deras mandat skulle upphöra och att Irak skulle givas sin självständighet. Den nyblivne irakiske konungen Feisal var inte nöjd över Mar Chamouns och det assyriska folkets intresse för autonomi och regimen började elda på sin befolkning och förtrycket kom att växa sig större för den assyriska befolkningen som nu stod utan hjälp vare sig ifrån sina tidigare bundsförvanter britterna eller lokalbefolkningen i Irak.

En fraktion av assyrier valde att lämna landet och bege sig till Syrien som stod under franskt mandat. De hade dock misstagit sig på fransmännens goda vilja och var tvungna att återvända efter cirka en vecka, dock till deras förtret så var nu gränsen mot Irak stängd. Den Irakiska militären hade satt upp en starkt bevakad post med uppgift att avväpna återvändande assyrier. Här uppstod en eldstrid och i den dödades män från båda sidor. En vecka senare resulterade detta i enorma bakslag och missöden för den assyriska befolkningen då den irakiska armén gick in i byar och gick till massiv attack mot assyriska bosättningar i norra Irak. Till största del var det kvinnor och barn som mördades, sådana som inte kunde försvara sig själva och de som drabbades värst befann sig i byn Simele.

I spåren av allt detta kom även de kringboende kurderna att utnyttja irakiernas militära tåg och de såg sin möjlighet i att plundra de omkringliggande assyriska byarna. Totalt omkom omkring 3000 assyrier i dessa massakrer som idag kännetecknas som ”Simele-massakern”. Denna hemska händelse ägde rum i augusti månad år 1933.

Varje år samlas vi därav den 7 augusti i olika assyriska föreningar världen över för att hedra och minnas de som föll offer under denna massaker. Martyrernas dag är dock mer än så, vi samlas för att minnas, inte bara offren från Simele-massakern, utan från alla de flertalet förföljelser och folkmord som den assyriska folkgruppen fått utstå under de senaste århundradena till följd av sin identitet och kristna religionstillhörighet. Vi samlas och hedras för att minnas och inte glömma, för att se bakåt i tiden och lära oss av vår historia, men främst av allt för att kunna ta med oss detta när vi tar nästa steg framåt och aldrig låter oss hejdas i vår färd och kamp. En kamp som varje folkslag har rätt till och som människan kämpat för sedan urminnestider.

Vi kämpar endast för vår frihet och rättigheten att leva under det som är vårt ursprungsområde och rättmätiga land!