För att markera hundraårsminnet av Seyfo publicerar Hujådå svenska assyriers berättelser om vad som hände deras familj under folkmordet. I det tionde avsnittet berättar Rabita Kerimo, 55 år, från Södertälje.

Min mormor har berättat vad som hände hennes man, min morfar. Han var 5-6 år under Seyfo och familjen bodde i Diyarbakir. Alla assyriska män i staden arresterades. Min morfars far var en modig man. Han hade lyckats gömma en kniv på sig. De arresterade männen hade händerna bakbundna på ryggen och vid ett obemärkt ögonblick lyckades han kapa banden med kniven. Han frigjorde också några andra och tillsammans flydde de. Morfars far blev dock fångad och soldaterna dödade honom genom att trycka ner honom på marken och slå honom i huvudet med en sten. Andra rymlingar, däribland hans svåger, klarade sig dock.

Morfars mamma var sjuk och dog också hon. Min morfar blev sedan omhändertagen av en biskop och blev senare själv präst. Han dog när jag var tre år. Under folkmordet hade hans bror kommit ifrån honom och till sin död visste morfar inte vad som hade hänt honom. Mormor berättade att han ofta brukade säga att hans bror kanske levde. Jag undrar själv ibland om jag har kusiner som jag inte vet om.

Bland assyrierna har det pÃ¥ grund av Seyfo funnits en rädsla och en försiktighet. Jag minns när jag var tretton Ã¥r och det var Ramadan. Min mamma sade Ã¥t mig att jag absolut inte fÃ¥r äta nÃ¥got offentligt. Men pÃ¥ en rast gick nÃ¥gra muslimska klasskompisar till kiosken. Jag sade nej när de frÃ¥gade om jag ville gÃ¥ med. Men sen tänkte jag: ”Kan de som är muslimer, sÃ¥ kan väl jag.” Jag köpte nÃ¥got som jag Ã¥t pÃ¥ väg tillbaka till klassrummet. DÃ¥ kom en muslimsk pojke fram och gav mig en örfil. ”Varför äter du framför oss?” frÃ¥gade han mig och kallade mig gavur(otrogen).

När jag sedan gick till läraren och berättade vad som hänt var det enda hon sade: ”Gör inte om det en gÃ¥ng till!”

Berättat för Svante Lundgren