Det är omvälvningarnas tid i Mellanöstern. Det brittisk-franska Sykes-Picot-avtalet från 1916 banade i praktiken väg för de nationalstater som bestått ända till idag. Invånarna har däremot inte primärt känt lojalitet mot dessa stater utan mot sina etnoreligiösa grupper. Nu ritas kartan om. Och framtiden utgörs inte av ett kalifat. Däremot kanske nog av federala stater där de etnoreligiösa grupperna i hög grad styr sig själva. Det kan vara en möjlighet också för assyrierna.
Utrikespolitiska institutet i Stockholm ger varje månad ut en liten skrift, Världspolitikens dagsfrågor, på 35 sidor som behandlar något aktuellt ämne. Maj månads skrift är skriven av Idris Ahmedi, Mellanösternforskare vid Stockholms universitet, och har titeln Öppning för kurderna. Författaren konstaterar att omvälvningarna under de senaste åren har lett till att kurderna stärkt sin ställning i Irak, Syrien och Turkiet. Däremot har inte mycket skett vad gäller kurderna i Iran, som de facto är fler till antalet än kurderna i Irak och Syrien tillsammans.
Under elva månader 1945-46 existerade en kurdisk stat i västra Iran. Den krossades men det gjorde inte slut på drömmen om en självständig stat. Kurdiska gerillagrupper har bekämpat regimerna i Irak och Turkiet, men det närmaste man kommit en egen stat har skett på grund av omvärldens agerande. Efter det första Irakkriget år 1991 etablerades ett kurdiskt självstyre i den flygförbudszon som västmakterna upprättade i norra Irak. Efter att Saddam störtats antogs år 2005 en författning i Irak som beskriver landet som en federation och erkänner det kurdiska självstyret.
Idris Ahmedi tror dock inte på en självständig kurdisk stat. ”Att en kurdisk stat kommer att bildas är inte sannolikt, inte ens i irak.” Orsaken är att världssamfundet inte stöder en sådan utan föredrar att Irak hålls intakt. Kurdisk självständighet är i och för sig inte uteslutet, menar Ahmedi, men det ”lär inte förverkligas om kurdiska aktörer själva inte lever upp till de ideal och principer om tolerans för oliktänkande, demokrati, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter man säger sig omhulda”. Vi som kritiserat KRG-styret i norra Irak och det PYD-ledda kantonförbundet i norra Syrien för deras behandling av assyrier anklagas ibland för att vara antikurdiska. Det är precis tvärtom. Det bästa sätter för kurdiska aktörer att främja sitt folks intressen är att göra vad vi har efterlyst: värna de mänskliga rättigheterna också för minoriteter och oliktänkande. Endast så får man trovärdighet och sympati i omvärlden.
År 1978 grundades PKK, som var marxistisk. Sex år senare startade det ett gerillakrig mot den turkiska staten med målet att upprätta en socialistisk stat. Kampen var hård och metoderna brutala. År 1999 fängslades PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Han är dömd till livstidsstraff men leder fortfarande PKK från sin fängelsecell. Åtminstone officiellt har han tagit avstånd från målet om ett självständigt land och går i stället in för ”demokratisk konfederalism”, det vill säga att kurddominerade områden ska ha långtgående självstyre inom federala stater.
Detta är en intressant öppning. De flesta räknar med att nationalstaterna Syrien och Irak inte kommer att bestå, trots att världssamfundet säger sig stöda det. I stället räknar man med att de båda staterna delas i mindre självstyrande delar. Det skulle betyda att inte bara kurder utan också andra minoriteter som alawiter och druser kunde få egna självstyrande områden.
Mycket är oklart med detta framtidsscenario. Ska dessa små etniskt och religiöst mer homogena områden vara självständiga stater eller självstyrande områden i federala stater? Som redan konstaterats föredrar omvärlden det senare. Men hur ska centralstyret i dessa federala stater se ut? Det enda som är säkert är att framtiden är osäker.
I denna turbulens med stor oklarhet om framtiden kan man också undra vilken roll assyrierna kan komma att få. De utgör en mindre minoritet än kurder och alawiter, men är ungefär jämnstora med druserna. Assyrierna har också uråldriga historiska band till de områden där de ännu lever. De ännu åtminstone i teorin existerande nationalstaterna Syrien och Irak har inte varit bra för assyrierna, som där blivit utsatta för hårda arabiseringsåtgärder. Den nuvarande trenden mot något slags federalism kan vara en möjlighet för assyrierna. En assyrisk enklav på Nineveslätten eller i Khabur skulle garantera folkets fortbestånd och värna både språket och kulturen. För att det ska bli verklighet i ett eventuellt framtida federalt Mellanöstern krävs dock att assyrierna nu samlar sig för att effektivt försvara sina rättigheter politiskt och militärt.
Idris Ahmedi: Öppning för kurderna. Nyckelroll i kriget mot IS. Världspolitikens dagsfrågor 5/2015. Utrikespolitiska institutet. Stockholm. 35 s.
