Om man intresserar sig för det assyriska folkets historia kan man inte undgå att beröra den syriska kyrkans historia, som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Från dess begynnelse i början av hundratalet till våra dagar har den präglats av inre strider som lett till splittringar.

Efter de olika koncilierna splittrades ursprungskyrkan och folk kom att i första hand benämna sig efter religiös tillhörighet. Därmed kom den kyrkliga benämningen på trosanhängarna från ursprungskyrkan att ändrads. Således uppkom benämningar som nestorianer, syrisk-ortodoxa, kaldéer och maroniter. Men var kommer dessa olika namn och benämningar ifrån?

När nya kyrkosamfund bildades från ursprungskyrkan upptog man oftast namnet på personen som grundade det nya samfundet. Denne personlighet tolkade kristendom på ett annat sätt än tolkningen som rådde under hans tid. När patriarker, präster och munkar förvisades följde alltså trosanhängarna efter .

Benämningen nestorianer uppkom efter patriark Nestorius (cirka 381-451), maroniter efter munk Johannes Maron (?- 423), kaldéer efter det att påven tilldelat detta namn på trosanhängarna från den utbrytande gruppen ur nestorianska kyrkan i mitten av 1500 talet. Denna kyrka kom senare att uppta namnet Österns assyriska kyrka. De syrisk-ortodoxa, vars syriska benämning suryoye, i Mesopotamien är synonymt med assyrier.

Alla dessa benämningar är religiösa och inte etniska. Alla dessa benämningar har sin grund i och tillhör den assyriska nationen i Mesopotamien. De flesta upptar fortfarande den assyriska benämningen som etnicitet. Dock gör vissa kopplingar av sin religiösa benämning till en förhistorisk etnisk identitet, vilket är beklagligt för den assyriska nationen.

Denna splittring är till största del självförvållad och utan yttre påverkningar från främmande makter i den meningen att trosanhängarna från ursprungskyrkan splittrats i sökandet av den rätta uppfattningen av kristendomen, Det finns också en förklaring till varför detta skett. Ett folk utan land kan inte bevara och vårda språk, religion och etnicitet och det gamla assyriska riket var ockuperat under kristendomens spridning.

Den assyriska kyrkan har en stolt historia men även en lika beklaglig sådan. Om assyrier inte förstår denna historiska utveckling kommer folket fortsätta spela främmande makter i händerna, nämligen den som pågått sedan Ninevehs fall 612 f. Kr, att splittra den assyriska nationen.