Att se vad som pågår i Mellanöstern som en kamp mellan shia och sunni-islam är inte korrekt. Det är viktigt att förstå de bakomliggande socioekonomiska villkor som föder den arabiska våren och assyrierna måste ta ställning, skriver Peter Butros som svar på Aziz Düzgüns debattinlägg.

”Den arabiska våren är en konflikt mellan shia- och sunnimuslimer och har inget med krav på demokrati att göra”. Så inleder Aziz Düzgün sin långa och omfattande debattartikel om den arabiska våren som avslutas med att råda assyrierna att ”hålla sig utanför muslimernas religiösa konflikter”. Men redan med sin inledande mening snubblar och faller Düzgün över sina felaktiga slutsatser vilket förklarar varför resultatet blev så illa.

Düzgün hävdar kvickt i sin debattartikel att de massdemonstrationer och proteströrelser som växte fram i Tunisien, Egypten och Libyen och som fick ländernas diktaturer på fall helt enkelt var en del i den sekellånga konflikten mellan shia- och sunnimuslimer. Hur Düzgün kan få för sig något sådant är ett mysterium. I hela Nordafrika är shiamuslimer försvinnande få. I Egypten kan de knappt benämnas minoritet. I Tunisien, där den arabiska våren startade, utgörs landets religion upp till 98% av sunnimuslimer. Ändå finns det fler kyrkor i landet än det finns shiamuslimska moskéer.

Det är ändå anmärkningsvärt att Düzgün trots detta hävdar att upproren i Mellanöstern härrör ur religiösa konflikter. Istället finns det ingenstans i Düzgüns bitvis långa och upprepande debattartikel någon som helst referens till den arabiska vårens socioekonomiska bakomliggande orsaker. Kan det inte vara så enkelt att människor i dessa länder helt enkelt har tröttnat på omfattande korruption och människorättskränkande diktatur, samtidigt som maktklassen badar i ändlös lyxkonsumtion? Bara en sådan anledning att dessa länder har haft kränkande undantagstillståndslagar i flera decennier borde skapa förståelse för den arabiska vårens massprotester. Särskilt hos en statsvetare.

Den röda tråd som finns i Aziz Düzgüns debattartikel är precis den argumentation som ständigt upprepas av regimvänliga lojalister. Arabiska våren och särskilt det syriska upprorets bakomliggande orsak är enbart ett religiöst stormaktsspel mellan Saudiarabien och Iran samtidigt som Al-Jaziras ”ensidiga och falska nyheter och bilder av upproren i mellanöstern”, enligt Düzgüns egen utsago, spridit sig till västvärlden att mata sin befolkning med. Läsare funderar säkert på varför Düzgün bortser helt och hållet ifrån de oberoende källor, som exempelvis Amnesty International och Human Rights Watch, som ständigt utger rapporter som beskriver den syriska regimens oerhört våldsamma och människorättskränkande aktiviteter. Kanske hävdar Düzgün att dessa rapporter också är falska och i hemlighet egentligen styrs av USA?

Visst finns det religiösa grupperingar inne i Syrien och religiösa maktspel i regionen som försöker utnyttja situationen i landet till sin egen fördel. Därför är det så viktigt att assyrierna, som utgör Syriens viktigaste och största icke-muslimska grupp, fortsätter utgöra en del av den syriska oppositionen. Att stå neutral till upproret, som råds av Düzgün, är oundvikligen att acceptera status quo vilket egentligen är att stödja den syriska regimen. Det går inte att bortse ifrån. Assyriernas enda möjliga utväg är istället att arbeta för att respekt för mänskliga rättigheter kan garanteras i Syrien, något en sekulär demokrati är den enda garanten för.

Aziz Düzgün avslutar sin debattartikel med att skriva ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. Jo då, vi vet vad vi har. En krigisk mördarmaskin som håller ett stryptag på våra religiösa institutioner, slår ner på våra politiska organisationer och våldför sig på våra mänskliga rättigheter. Är det något att klamra sig fast vid?

Fuat Deniz, assyrisk sociolog och universitetslektor, skrev innan sin tragiska bortgång att demokrati inte är ett tillstånd, det är en aktiv handling. Det är ord som vi behöver mer idag än någonsin tidigare.

Peter Butros 
Redaktionen