Det är sällan ett enstaka historiskt fynd kan avgöra teorier om historien. Cineköy-monumentet som avslöjar den assyriska benämningens förändring har kommit att bli en viktig pusselbit som ingen ännu har kunnat motbevisa.

Det har snart gått fem år sedan nyheten om Cineköy-statyn spreds bland assyrier. Än idag har en del grupperingar som försöker hävda annat inget svar på detta historiska bevis. Inte heller har forskare inom historievetenskapen lyckats presentera något som talar emot Prof. Robert Rollingers slutsatser i den korta men betydelsefulla akademiska artikeln ”Assyria and Syria, again”. 

Cineköy-monumentet, som finns för allmän beskådan i Adana museet i Turkiet, är det mest konkreta bevis som har bekräftat vad den assyriska nationen hävdat sedan den nationella väckelsen under sent 1800-tal. Mer konkret historiskt bevis än en inskription på en massiv sten går knappast att hitta. 

Rent konkret avslöjar den tvåspråkiga inskriptionen att (a) den assyriska egenbämningen asuraye ändrades till suraye av assyrierna själva i en naturlig språklig process och (b) att denna förändring ägde rum århundranden innan assyrierna övergick till en ny religion, kristendomen. 

Assyrisk historia kan delas in i två avgörande delar; den förkristna och den kristna perioden. Därimellan finns en period på cirka fem hundra år som kan kallas för de tysta seklerna. Från perioden efter det assyriska rikets kollaps och fram till kristendomens intåg har vi nämligen mycket mindre historisk kunskap och fynd. Det finns två naturliga anledningar till det. Utan ett rike och en statsapparat som producerar inskribtioner och monument på specifika platser (städer) blir det svårt för dagens arkeologer att hitta efterlämningar. Den andra huvudanledningen är att tidsperioden i fråga sammanföll med människornas övergång från kilsskrift på lertavlor (som håller mycket länge) till bokstavsskrift på mjuka material som djurhudar och papyrus som vittrar bort med tiden. 

Vad Cineköy-monumentet gör är att det överbryggar de tysta seklerna. Det visar oss att folkgruppsidentiteten uttrycktes suraye (suroye) redan under högmaktstiden, precis som vi kan se att det gjorde långt senare under den kristna perioden och fram till våra dagar. Oavsett om dina far-och morföräldrar kom från byn Dore i Norra Irak, Mydiat i Turabdin, eller Qodshanis i Hakkari så kände de igen sig endast som suroye och suraye, det vill säga assyrier. Varianterna med ett extra y (suryoye och suryaye) är ytterligare en naturlig utveckling som ägt rum i språket. Faktum kvarstår dock; en mångtusenårig inskribtion på en massiv sten ljuger inte. 

Mattias Shemun