Som bekant stödjer majoriteten av de kristna i Syrien Assad-regimen, rädda för vad som kan komma istället. Men om regimen faller kommer endast vissa kristna grupper att gynnas medan andra betraktas som förrädare av sunnimajoriteten, skriver journalisten Augin Kurt Hanninke.

En god vän och jag har de senaste dagarna bollat fram och tillbaka idéer och analyser om Syriens framtid, den dag Assad-regimen inte längre klarar av att hålla hela landet i sitt grepp. Min vän är född och uppväxt i Aleppo, men han bor i utlandet. Nyligen satte han sig och studerade kartan i Syrien. Han ville se i vilka delar av landet som armén använder det tunga bombardemanget. Det är mestadels i städerna Homs, Hama, Houla, Jisr el Shughoor, och Rastin (i väst). Inte så mycket i andra starka sunnifästen som Aleppo, Deir-Zor eller Dara’a, där upproret började i mars 2011.

 Finns det någon utstuderad tanke bakom det här? Det vet vi naturligtvis inte med säkerhet, men en strategi kan vara att man vill åstadkomma en etnisk rensning av sunniter i vissa områden väster om floden al-Assi (på latin Orontes) för att skapa fakta på marken. Sunniaraber ska då terroriseras för att tvingas på flykt. När regimen så småningom inser att slaget om hela Syrien är förlorat, skulle alawiterna dra sig tillbaka och bilda en egen stat tillsammans med en viss grupp kristna. Dess gränser skulle då vara floden Assis västra bank i öst, Medelhavet i väst, Libanon i söder och Turkiet i norr.

 De kristna i fråga är s k melkiter, d v s de som en gång anslöt sig till den bysantinske kungen i Konstantinopel. I Mellanöstern kallar man därför grekisk-ortodoxa melkiter för Rom-ortodox och grekisk-katolska melkiter för Rom-katolik. Ordet Rom kommer från det Östromerska imperiet och beteckningen melkiter används numera i huvudsak om de grekisk-katolska. De bor i huvudsak kring området Wadi Al-Nasara (De kristnas dal) i kustområdet och skulle utgöra minst en tredje del av befolkningen i den nya alawitiska staten. Ryska flottan i hamnstaden Tartus skulle då kunna erbjuda beskydd åt melkiterna och alawiterna. I gengäld får ryssarna, som är ortodoxa, fri tillgång till den viktiga Medelhavshamnen Tartus.

 Alawiterna försökte bilda en egen stat redan på 1940-talet när fransmännen lämnade Syrien, men lyckades inte. Ett par årtionden senare tog de makten genom en militärkupp och styr landet med järnhand sedan dess. Under alla dessa år har alawiterna haft stöd av många kristna minoriteter, men vissa kristna grupper som melkiterna har lierat sig med regimen och kan alltså komma att ingå i en framtida alawitisk stat. Majoriteten av melkiter är medlemmar i Baathpartiet eller Qawmi Suri (pansyriska nationalistpartiet). Qawmi Suri består av två fraktioner. En av dem är nära lierad med Assad-regimen.

 För att illustrera hur nära lierade melkiterna är med regimen kan du titta på följande videolänk på Youtube. Den är från påskfirandet i staden Lattakia år 2010. Det anmärkningsvärda är att de firande skjuter i luften med automatgevär och andra handeldvapen utanför kyrkan under flera minuter. Detta sker i en tid och i ett land där ingen får bära med sig en fickkniv, om man inte tillhör det styrande Baathpartiet. Klicka här för att se videon.

 Det är alltså bara vissa kristna grupper som kan komma att dra nytta av sitt stöd till regimen, medan andra kan komma att dra en nitlott. Kyrkoledare som den syrisk ortodoxe patriarken Zakka Iwas ställer sig bakom en bräcklig regim helt i blindo. Detsamma gäller Österns assyriska kyrka och andra kyrkor bland vårt folk. Deras anhängare kan komma att lämnas åt sitt öde den dag regimen faller. De kommer sannolikt att betraktas som förrädare i sunniternas ögon.

 Hur är det då med Assyriska demokratiska organisationen, ADO, som har ställt sig på oppositionens sida redan från början? ADO och dess anhängare tog ställning mot kyrkans ledarskap och lierade sig med den muslimska majoriteten av den syriska befolkningen som söker frihet. Assyrierna är precis som sunniter och andra folkgrupper fråntagna sina politiska rättigheter i Syrien.

Kan assyrierna genom ADO:s ställningstagande få sina politiska rättigheter tillgodosedda i det som blir kvar av Syrien, om alawiterna bryter sig loss?

 Det återstår att se. I Gozartoprovinsen i nordöstra Syrien finns ju även kurderna med starka anspråk på att ansluta området till en eventuell kurdisk stat i norra Irak. De kurdiska ambitionerna kan kollidera med assyriernas på samma sätt som i Irak, om kurderna i båda länder inte är inställda på att dessa två folkgrupper måste leva i fredlig samexistens. Assyrierna är Gozartos och norra Iraks ursprungsbefolkning, men de minskar ständigt i antal och styrka i denna region.

 När det gäller jämförelsen med Irak menar initierade bedömare som jag talat med, att risken inte är lika stor att assyrierna i Syrien böjer sig och tar till flykten. En av dem är statsvetaren Ilan DeBasso, som nyligen föreläste om assyrierna i Syrien. Föreläsningen (på svenska) och en intervju på assyriska kommer snart upp på Assyria TV. En viktig skillnad är att assyrierna i Syrien har längre erfarenhet av organisationsliv och politisk medvetenhet än sina bröder i Irak, menar DeBasso.

 Låt oss hoppas att han har rätt och att massflykt av assyrier från Gozarto inte blir följden av den pågående frihetskampen i Syrien. I detta läge har våra kyrkoledare ett tungt ansvar att bära, när de blint lierar sig med Assad-regimen utan någon strategi för framtiden. Det är annorlunda med de melkitiska patriarkernas stöd till regimen. De kommer sannolikt att dra stor fördel av sin allians med den alawitiska minoriteten i Syrien.

 Assyriska kyrkoledare måste alltså omvärdera sitt oreserverade stöd till en bräcklig regim och agera innan det är för sent. Den dag regimen är borta kommer de nya makthavarna inte att ta dem på allvar, även om de skulle göra en helomvändning. Följden skulle kunna bli att kyrkomännens starka makt förskjuts till politiska partier. Det vore i så fall ett historiskt steg för det assyriska folket.

Augin Kurt Haninke

journalist