Fehmi Barkarmo skriver om de stora utmaningar som väntar den nya styrelsen för ARS

 

Som bekant valdes den 24 mars 2024 en ny förbundsstyrelse för ARS. Som jag ser det inger den nya styrelsen hopp om stora ändringar till det bättre, dels för att hela styrelsen består av unga personer och dels att det ur jämlikhetssynpunkt har en bra blandning av båda könen. Men lätt är det inte. Med tanke på det kärva ekonomiska läget, som i och för sig alla liknande organisationer drabbas av numera, att en del lokala föreningar står utanför riksförbundets verksamhet och inte minst att relationen mellan riksförbundet och lokala föreningarna i stort sedan några år tillbaka varit på bristningsgränsen, kan man lätt konstatera att uppgiften är gigantisk, för att inte säga övermäktig.

För att förbundsstyrelsen ska lyckas med den stora uppgiften, som många hoppas på, dvs att föra ARS till sin forna glans måste man först göra en kartläggning där man förtydligar följande:

-Vilka problem och svårigheter har ARS idag?

-Bakgrunden till dessa problem och svårigheter?

-Vilka ändringar och åtgärder krävs för att avhjälpa dessa problem; intern-extern?

-Vilken roll (ansvar) kan förbundsstyrelsen och lokala föreningarna ha i arbetet att uppnå målet?

-Metoder/tillvägagångssätt?

En sådan omfattande utredning kräver särskilda insatser. Förbundsstyrelsen bör utan dröjsmål tillsätta en utredningskommitté med direktiv att senast till årsmötet 2025 bli klar med sin kartläggning och lägga fram en samlad rapport. Årsmötet kan då ta ställning till rapporten och med de justeringar som eventuellt görs godkänna åtgärdsplanen. Såväl lokala föreningar som individer/medlemmar måste vi förbereda oss på att dela på bördan då det sannolikt kommer att krävas mycket arbete och stora ändringar av oss alla. Det förväntas även att förbundsstyrelsen är flexibel, tolerant men framför allt lyhörd inför uppgiften och tålmodigt leder arbetet med denna ”förändringens process” som förhoppningsvis kan vara räddningen för organisationens överlevnad.

Alla vi måste hjälpa till

Under den senaste tiden har jag många gånger hört olika personer svartmåla framtiden för ARS, bl. a för att de statliga bidragen nu tas bort. Man menar att de ideella krafterna inte längre räcker till att vara den bärande pelaren för organisationen. Jag är i och för sig benägen att hålla med om att vi idag har mycket minde vilja (och möjlighet) till uppoffring i jämförelse med hur det var för 25-30 år sen. Men jag ser inte allt som becksvart.

Är det något som jag har med mig från mångåriga erfarenheter inom verksamheten är det just att vi inte ska ge upp. Ljusglimtar finns det alltid, om man letar efter dem och framför allt är beredd på uppoffring. Begreppet ”uppoffring” är av central betydelse i det sammanhanget eftersom vi i grund och botten motiveras av och drivs av viljan av att föra vidare fanan som våra föregångare i den nationella verksamheten har lämnat över till oss. Det är ett ansvar som var och en av oss har oavsett om vi sitter i någon styrelse eller inte. Alltså är vi alla skyldiga att hjälpa till med det lilla vi kan, var och en på sitt sätt och efter egen förmåga. Det viktiga är att vi inte sitter som åskådare och bara väntar på att andra ska göra allting.

Vi har självklart rätt att granska och utkräva redovisning av de förtroendevalda men det förutsätter även att vi bjuder på oss lite. Trots de gigantiska svårigheterna är jag hoppfull inför framtiden. Att agera pessimister kommer leda oss till fördärvet. Om vi ska överleva som en nationell minoritet i Sverige med bibehållen egen kultur, eget språk och egna traditioner måste vi värna om våra organisationer som utgör fältet för den nationella verksamheten.

Här är det på plats att vi påminner oss om alla löften vi utger till våra nationella skalder och pionjärer i den nationella kampen, t ex när vi högtidliggör minnet av Naum Faik eller vid assyriska martyrernas dag. Det kommer alltid att finnas folk som vid dessa högtider njuter av att höra några dikter, lyssna till ett par nationella sånger och fika och sen glömma allt som sades i lokalen när man går därifrån. Jag klandrar inte sådana människor eftersom de flesta inte är vana att uppoffra utan de både gillar och stoltserar med att ha deltagit i högtidlighållandet. Bara genom sitt deltagande anser de ha gjort en stor tjänst för den nationella rörelsen. Jag vänder mig därför i första hand till de som räknar sig till den främsta kategorin av nationalister (umthonoye) och spenderar timmar och dagar på att kritisera den ena och den andra. Till alla dessa föreslår jag en enda sak; fråga dig själv följande: vad har jag gjort eller vad gör jag, ”för att bidra till att ändra mörkret till ljuset”? Om vi alla svarar ärligt på denna fråga så ser vi att det inte är mycket som vi bidrar med. Jag måste fråga; finns det ingenting att göra åt den sjuka situationen som våra organisationer har hamnat i? Är det slut med goda idéer? Är vi så pass trötta och slutkörda att vi ska ge upp? Det tror jag inte och jag hoppas att jag inte är ensam om det.

Om inte något radikalt görs åt situationen kommer vi inom loppet av några år inte ha något riksförbundet så som vi är vana vid. Möjligen kommer ARS att existera på papper och vi kommer att ha ett par möten per år, mest för syns skull… Är det så vi vill ha det?