Plötsligt var du borta. Min älskade Qashto som jag hade så många planer för. Nu återstår minnena och sorgen över att inte få höra din röst igen. Shamiram Demir minns sin mormor Seyde som hastigt gick bort trettonde november.

Hur kan någon som är så älskad bara ryckas ifrån en sådär? Plötsligt var det så meningslöst med vardagens små bekymmer. Det enda som betydde något var att min älskade qashto inte fanns i livet mer. Att jag inte skulle få höra hennes röst igen, även om det oftast var via telefon eftersom hon fanns så långt borta. Varför tog vi dig för given kära, älskade qashto?

Du var en kvinna av den gamla sorten. En verklig järnkvinna. Du klagade aldrig över något, trots att du hade många anledningar att göra så. Ditt liv i byn Cafro i Turabdin var tufft och hårt. Du födde 15 barn. Tio överlevde. Du arbetade och slet och fick inte någon lycka i ditt äktenskap. Ändå beklagade du dig inte, utan hade en livslust som få.

Så gick lasset till Tyskland, där du hade några av dina barn. Helt plötsligt hamnade du i ett land där du inte kunde språket, där du fick träffa barnen när dom var lediga från sitt arbete och där du fortsatte leva efter andras villkor. Din av arbete utslitna kropp led och du fick gå igenom ett antal operationer. Det var på ren vilja du fortsatte vara uppe på benen ända in i det sista.

Du kunde inte språket, vistades mest i den lilla lägenheten i Augsburg, Tyskland, och förstod inte mycket av din nya omgivning. Men, qashto, du överraskade som få. Aldrig klagade du. Aldrig sa du ett ont ord om din omgivning. Du levde i nuet och inte i det förgångna. Du anpassade dig till allt nytt och främmande på ett omärkligt sätt.

Din ålder till trots kunde vi barnbarn sitta och umgås med dig i timmar när vi kom och hälsade på. Du hade en skarp hjärna och hade alltid råd till hands om det vi berättade ur våra liv. Du var rakt på sak. Vad du tyckte om en person sa du i ansiktet och inte bakom ryggen. Dina ord kunde vara hårda, men ändå så rättvisa. Och alla dina små gester och uttryck. Dom som var en så stor del av dig. Allt detta är nu borta.

Käraste qashto, jag trodde ju att vi hade gott om tid att umgås. Inte visste jag att du skulle tas ifrån oss så snabbt och oväntat. Du var den piggaste av både morfar, farfar och farmor. Ingen av dom kan jag sitta och diskutera saker i mitt liv med, men det var ändå du som rycktes bort. Att jag inte kunde komma och träffa dig i år är det enda jag ångrar. Annat gick före. Men jag ska vara glad över att ha umgåtts med dig och fått känna din kärlek. När du tittade på mig, rakt in i mitt hjärta, den kärleken glömmer jag aldrig. 

När jag tänker på dig trycker det så över bröstet, älskade qashto. Men jag ska vara glad över den tid vi fick ihop och vårda alla fina minnen ömt. Och trots det enkla liv du levde så vet jag att du var lycklig som få. Du älskade alla dina barn, som älskade dig tillbaka.

Det var för din skull vi alla gjorde den långa rutten till Augsburg. Från Sverige, från Holland och från Grekland. Kärleken till dig fick vi visa en sista gång då vi samlades för att ta farväl av dig på denna jord. Qashto, det var inte bara dig vi begravde den där dagen i november. Det var också en sista levande länk till vårt ursprung, till det liv som vi aldrig fick i hemlandet Bethnahrin. Vila i frid älskade qashto. Darbo ftiho!