Jag tillhör en av dem som alltid kommer att ha en förkärlek till vår assyriske sångare Addo Rhawi. För mig är hans gamla låtar tidlösa, i synnerhet de han spelade in med gruppen ”Nisha”. Därför har jag alltid sett fram emot hans nya skivutsläpp, särskilt efter projektet ”Hawri”, som innehöll gamla låtar vilka Addo gav ett nytt sound.

Genom sin tjugofemåriga karriär har Addo värnat och hållit sig till det folkliga och gemytliga inom den assyriska kulturen både vad gäller dans och musik. Men nyligen släppte Addo sitt sjunde album ”Kekwo”. Ett album som jag hade stora förväntningar på.

Så det var med en förväntansfull nyfikenhet jag lyssnade igenom skivan vilken jag ganska snabbt och besviket konstaterade inte var något för mig. Besvikelsen över förändringen, från det gamla folkliga till det nya synth-poppiga, fick mig helt enkelt att undra vad vår folkkäre musiker egentligen sysslar med.

När den första besvikelsen lagt sig fördes mina tankar till Addos sjätte album ”Serto d-man” där han i låten ”Hatu” sjunger om att dagens assyriska ungdomar inte får glömma sitt ursprung. Lite motsägelsefullt tänkte jag i början. Är det kanske inte Addo som genom sin nya musikstil glömmer sitt arv? Det är trots allt han som lagt ner det gamla uppskattade ”assyriska” soundet som genom tiderna fyllt många dansgolv och spelats i många hem.

Jag konstaterade återigen besviket att detta inte var något för mig och förpassade skivan till hyllan. Ett par dagar senare fick jag för mig att lyssna igenom skivan igen, för lite Addo abstinens får man ändå. Och jag måste säga det, att ju mer man lyssnar igenom skivan desto mer växer den. För plötsligt förstod jag! Plötsligt föll allting på plats och jag insåg hur genomtänkt Addos projekt egentligen är och varför han valt att fortsätta i denna nya linje trots att han med all säkerhet vet att alla egentligen hoppades på en ny ”Nisha-skiva”.

Allting utvecklas helt enkelt och det bör även vår musik göra. För att citera Lauryn Hill: ”Everything that’s not growing is dead, so we’d better be changing”. Och det är just det Addo har gjort. Han har fört vår assyriska musik till nästa nivå. Utvecklat den och vidgat den i hopp om att nå en ny målgrupp för han har insett det många av våra artister inte gjort. Att det finns en ny generation som inte vuxit upp med Nisha-skivan. Som saknar den nostalgiska kärleken till våra gamla låtar och därför håller sig till modern icke-assyrisk musik. Så detta är Addos bidrag till den nya generationen. Hans uppmaning till dessa ungdomar är att lyssna på assyrisk musik. Hans sätt att visa att vi också kan.

Skivan ”Kekwo” som till en början hamnade i samma hög som albumet ”Serto d-man” har nu dammats av och återigen tillsammans med ”Serto d-man”-skivan börjat spelas i skivspelaren igen. Den är smått beroendeframkallande om man bara ger den en chans och lite tid. För så är det ändå med det mesta som är nytt, att man till en början inte riktigt vill ta till sig det. Det är ju bra som det redan är tänker man, men det är ett farligt tankesätt; oviljan till förändring. Och detta har Addo insett.

Därför vill jag ge Addo en stor eloge! Tack för att du påminner oss om att vi dör om vi inte utvecklas. Tack för ditt bidrag till att främja samspelet mellan gammalt och nytt. En symbios som behövs för att det även i framtiden ska finnas någon som kallar sig Assyrier.