Hur har det svenska integrationsarbetet vuxit fram? Denna fråga behandlas i Anna-Maria Sarstrands avhandling i sociologi om framväxten av de första invandrarbyråerna i Sverige, mellan 1965-1984. Invandrarbyråerna var de första lokala offentliga initiativen att aktivt verka för invandrarnas integration, eller anpassning som det uttrycktes då.

Initiativen kom innan en nationell invandrarpolitik formulerats och innan en statlig myndighet med ansvar för anpassningsfrågor bildades. Det fanns alltså inte några formella krav från statligt håll att kommunerna skulle starta särskilda invandrarbyråer. Initiativen kom istället från olika lokala aktörer, såsom fackförbund, bildningsförbund och kommunala aktörer.

I avhandlingen närstuderas och jämförs utvecklingen under knappt tjugo år i fem olika kommuner, som alla var större eller medelstora städer med en hög andel invandrare. Författaren argumenterar för att både den nationella och lokala kontexten är av betydelse för att förstå framväxten av dessa nya organisationer. Förändringar på den nationella nivån, såsom förändrade migrationsströmmar, ny invandringsreglering och förändrad syn på invandrarna, gjorde att frågan om invandrarnas anpassning och särskilda problem kom upp på dagordningen och möjliggjorde en organisering. Det ledde emellertid inte till att det öppnades invandrarbyråer i alla kommuner.

Avhandlingen berör även hur arbetsfördelningen såg ut på invandrarbyråerna, vilka verksamheter de bedrev och vilka målgrupper de vände sig till. Studien visar att det saknades formella meritkrav för anställning. Istället för formella meriter var det personliga egenskaper och kompetenser som betonades.

Den avgjort mest meriterande kvalifikationen för anställning var språkkunskaper. Personal till tjänster inom byråerna rekryterades ofta bland personer som redan på ett eller annat sätt var knutna till byrån. En stor sådan grupp var därför tolkarna. Kärnverksamheten, under de första tio åren, utgjordes av individuellt inriktade aktiviteter, såsom information och tolkservice.

Vid mitten av 1970-talet tog arbetet på byråerna en delvis ny inriktning. Kärnverksamheterna permanentades och utgjorde huvuddelen av aktiviteterna på byråerna. De nya verksamheterna riktade sig i huvudsak till olika typer av kollektiv: invandrarorganisationer, myndigheter och förvaltningar samt den svenska allmänheten.