Det har varit tvära kast i Armenien den senaste tiden. Först en ovilja att erkänna Seyfo och nyligen invigningen av ett Seyfomonument i centrala Yerevan. Hur kan detta förklaras? Sabri Atman från Seyfocenter förklarar händelserna lite närmare i en intervju med Fehmi Barkarmo.

Femhi Barkarmo: Kan du berätta om dina intryck av uppförandet av ett seyfomonumentet i Jerevan?

Sabri Atman: Det är tredje gången jag åker till Armenien. Första gången var 2007. Tillsammans med Arsen Mikhaylov, ordföranden för den assyriska organisationen ’Atour’ i Armenien, har vi en bild från den tiden som är tagen på samma plats där monumentet ligger nu. Det är glädjande att monumentet har placerats på den plats som vi hade utsett från början men att få det här monumentet uppfört har inte varit lätt. Vi har till och med stött på motstånd från vissa individer och organisationer bland vårt folk. Formellt sett har monumentet uppförts i organisationen Atours namn. Men som Seyfo Center, liksom en del andra organisationer, har vi under hela processen ställt oss bakom och visat vårt stöd för monumentet, både ekonomiskt och moraliskt.

Vid invigningen höll jag ett tal från Seyfo Center i vilket jag tackade det armeniska samhället, vårt folk i Armenien samt alla som har hjälpt till med uppförandet av monumentet. Under mitt tal påpekade jag även att Republiken Armenien bör erkänna Seyfo. Även ordföranden för AUA i Australien och ordföranden för Assyriska Riksförbundet i Australien höll var sitt tal. Dessutom höll en representant för Armeniens president samt representanter från olika armeniska institutioner tal och visade sitt stöd för monumentet. Föreningen mot folkmord i Tyskland deltog med en blomkrans och talet som framfördes utav dess representant Nuray Maraşlı berikade hela ceremonin. Synen av både assyriska och armeniska flaggorna i ungdomarnas händer förgyllde ceremonin ännu mer.

FB: Har ni haft andra aktiviteter eller möten i Armenien?

SA: Ja, vi besökte förutom Jerevan tre assyriska byar som heter Arzni, Dvin och Dimitrovo. Där besökte vi skolorna och en kyrka. Under rundvandringen har vi både hållit tal och gjort vissa iakttagelser. Det första som vi la märke till var folkets gästvänlighet. Vårt folk i Armenien har stora ekonomiska svårigheter. Det är viktigt att vårt folk som lever i Europa och andra världsdelar inte glömmer dem. Jag vill passa på och framföra en vädjan till organisationen Assyrier utan gränser, som jag respekterar mycket, samt Caritas, föreningar och olika förbund, att de prioriterar stödet till dessa behövande människor t ex genom projektarbete som riktar sig till området. Särskilt barnen där är i stort behov av stöd. De behöver skrivhäften, pennor, kläder och pengar att leva på. Även de har rätt till livet, så snälla, låt oss hjälpa dem.

FB: Är deras ekonomiska läge så dåligt?

SA: Det finns de som har det bättre. Men jag mötte även människor som inte hade råd att begrava sin döda mor och de som måste klara en hel månad med ca 600 svenska kronor.

FB: Har ni haft överläggningar med regeringsrepresentanter i Armenien för erkännandet av Seyfo?

SA: Delegationen som bestod av nio personer har haft möten med prämierministern herr Tigran Sargsyn samt en rad andra politiker. Jag överlämnade ett brev som är undertecknat av många organisationer, däribland Assyriska Ungdomsförbundet i Sverige, till prämierministern och frågade varför det armeniska parlamentet inte erkänner Seyfo.  Vidare framförde jag våra förväntningar och påpekade nödvändigheten av ett sådant erkännande. Vi fick följande svar:

”Tidigare presenterades en motion till parlamentet vars innåll var svagt formulerad. Därför avslogs motionen. Vi kommer att följa upp alla tankar och förslagen som ni presenterar här. Vi kommer att förbereda ett nytt lagförslag för erkännan det av Seyfo och i det arbetet kommer vi utan tvekan att ha stor hjälp av brevet som ni har överlämnat till oss.”

FB: Tror du att Republiken Armenien kommer att erkänna Seyfo?

SA: Så här har jag sagt i åratal; den här saken kommer att bli verklighet genom ett stegvist arbete. Jag talar alltid om tre steg som jag aldrig har förlorat tron på: Det första steget är förverkligat. Vi har lyckats få ett stort Seyfomonument i Jerevan. Det andra steget kommer att förverkligas inom en månad framöver, ett steg som kanske kommer att ha större betydelse än ett erkännande i det armeniska parlamentet. Det kommer att skrivas avtal mellan Seyfo Center och det armeniska folkmordsmuseet där en del av detta museum som har över en miljon besökare om året, kommer att göras till en avdelning för det assyriska folkmordet. Dessutom kommer vi även att ha en del utställningar i en del andra länder.

Det tredje steget är att den armeniska republiken kommer att erkänna seyfo utan att det dröjer åratal. Det enda som krävs är att vi är försiktiga och arbetar målmedvetet. Låt alla få veta följande; Armenien kommer att erkänna seyfo, inte med 99 utan 100 procents säkerhet. Och dessa framgångar blir verklighet tack vare hela det assyriska folkets ansträngningar. Jag vill ta tillfället i akt och vädja till alla hujådås läsare; titta runt omkring er om ni har något som har koppling till Seyfo. Vi ber er att lämna allt som ni har och som kan tänkas ställas ut i museet för Seyfo. Det kan röra sig om en bok, eller någonting annat av värde för oss. Ni kan kontakta oss via seyfocenter.com. 

FB: Är det något mer du vill tillägga?

SA: Inom de två kommande månaderna kommer vi att få ännu ett monument uppfört i Östra Australien. Det här monumentet kommer att vara gemensamt till minne för de assyrier, armenier och greker som föll offer under folkmordet. Själklart kommer vi att ha en fortsättning på dessa arbeten. Och detta även i Sverige. Jag har mycket mer att säga om mitt besök till Armenien men jag nöjer mig med följande sammanfattning: Snälla, låt oss värna om vårt folk i Armenien. De behöver hjälp av alla våra humanitära organisationer. Vi hjälper gärna till och förmedlar kontakt med dem, så hör av er till oss när ni vill hjälpa till. Och till sist; alla vi måste förbereda oss för 100-års minnet av Seyfo.