Tolvåriga irakiern Ronsy Ramez George har varit försvunnen i 18 dagar. Han rymde efter att hans familj fick ett slutligt besked om att de inte kommer att få stanna i Sverige. Det enda spår han har lämnat efter sig är ett brev skrivet till deras kontakt på stödboendet i Spånga.

På kvällen den 23 maj bad han sin mamma om tusen kronor. Pengar som han sade skulle gå till fotbollslaget han spelade i. Dagen därpå var han borta. När mamman kontaktade skolan visade det sig att han inte hade varit där överhuvudtaget den dagen. En flyktingpastor som hjälper familjen berättar:

– Ronsy är bara tolv år, men tänker som en vuxen. Han hade hört att Sverige tvångsdeporterar irakier och frågade mig om det stämmer att de inte kan deportera familjen om polisen inte kan hitta ett av barnen. Han var livrädd för att återvända, både för sin egen och familjens skull.

Vi träffar mamman, Janfia Toma Slio, på ett kommunalt stödboende. Hon skakar och gråter. Janfia Slio är assyriska från Bagdad, hon tillhör den kaldeisk-katolska kyrkan. Hennes man var frisör i Bagdads kristna stadsdel Dora. Islamister som efter Saddams fall förföljt kristna hotade mannen till livet om han inte stängde frisörsalongen. Verksamheten sågs av extremister som en del av den västerländska dekadenta djävulskulturen.

Mannen skickade i väg sin gravida fru och två söner till Turkiet där de träffade en smugglare som sedan med falska resehandlingar flög dem till Sverige. Planen var att han pappan skulle komma efter senare. Han kom bara till Turkiet. I över ett år har familjen inte haft kontakt med honom och de befarar det värsta. Under tiden, här i Sverige, har hon kämpat för att få stanna – utan resultat.

Familjens juridiska ombud, advokat Helen Westlund, är mycket ledsen över att Migrationsmyndigheterna inte ser till familjens speciella omständigheter.

– Flera internationella organisationer, bland dem FN:s flyktingorgan, hävdar att man inte ska skicka tillbaka icke-muslimer till Irak, men det lyssnar inte Migrationsverket på. Man ska dessutom inte skicka tillbaka ensamma kvinnor till Irak, men inte heller detta bryr man sig om. Jag vet inte vad mer jag ska kunna göra …

Joakim Hugoson, jurist på rättslig styrning inom Migrationsverket:

– När vi bedömer om en människa ska få skydd eller inte måste vi tillämpa svensk lagstiftning. Det kan i vissa fall leda till ett annat utfall än vad UNHCR rekommenderar. Däremot är vi nästan alltid överens med UNHCR om hur situationen i landet ser ut. Utan tvekan tillhör man som kristen i Irak en utsatt grupp, men den svenska lagstiftningen är uppbyggd kring att vi gör en bedömning av just de skäl som varje person åberopar.

Janfia Slio säger att Migrationsverkets uttalande är motsägelsefullt och märkligt, men nu orkar hon bara tänka på att få tillbaka sin son. Han har under hela vistelsen i Sverige mått mycket dåligt fysiskt och psykiskt. De senaste månaderna blev han lite mer hoppfull. Han spelade i ett fotbollslag och fick många vänner. De kallade honom Ronaldo efter den brasilianske fotbollsspelaren. Mamman visar oss bilder på sin son och bryter ihop.

– Min son, mitt älskade barn, har flytt för att kunna rädda mig och sina yngre bröder. Snälla, snälla hjälp mig att hitta honom. Min älskade modige Ronsy.

Brevet till kontaktpersonen avslutar Ronsy med: ”Förlåt mig för att jag sprang ifrån men ni vet inte vad jag har i mitt hjärta. Hejdå från Ronsy Ronaldo.”

Han är efterlyst av polisen.

[Materialet är hämtat från Nuri Kinos blogg]