Det sägs att assyrierna dödas och har dödats på grund av sin religion. Det innebär att offren som föll under exempelvis Seyfo är kristna martyrer i första hand. Ett alternativt synsätt är att de mördades på grund av sin etniska tillhörighet i första hand och att religionen bara var en täckmantel.

På många håll i världen hålls Assyriska Martyrernas minnesdag den 7 augusti varje år. Det var Assyrian Universal Alliance som instiftade högtiden med utgångspunkt i massakern i Simele i Irak där flera tusen assyrier mördades av den irakiska armén med början den 7 augusti 1933. Argumentet för valet av detta datum var att Simele-massakern var första gången assyrierna mördades för sin etnicitet medan de tidigare massakrerats på grund av sin kristna tillhörighet. Detta synsätt har hållit i sig och etablerats som ett faktum, men går det att se med nya ögon på historien?

För den som studerar folkmordet Seyfo är det lätt att uppfatta det som ett folkmord där en muslimsk majoritet rensar bort en kristen minoritet och där det enda motivet är minoritetens kristna religion. Riktigt så enkelt är det dock inte. 

Numera vet vi att Seyfo utgick från ett politiskt beslut taget av den Ottomanska staten som leddes av de så kallade ungturkarna. Statsmakten beslutade, planerade och administrerade folkmordet. Statsmakten använde sig av religionen islam som ett redskap genom att använda en religiös retorik som gick ut på att muslimerna skulle göra sig av med de otrogna genom jihad. 

Statsmaktens motiv blir därför väldigt viktigt att förstå. Alla tre kristna grupper som utsattes för folkmord av den turkiska staten hade även varsin etniska identitet. I grekernas och speciellt i assyriernas fall var medventenheten om den egna etniska tillhörigheten ännu svag medan armenierna hade hunnit utveckla en stark etnisk identitet vid sidan om den kristna. Det följde därför naturligt att armenierna var den grupp av dessa tre som utgjorde den mest akuta risken ur statsmaktens perspektiv. 

Kurderna utsattes inte för ett folkmord trots att de också hade en annan etnisk identitet än turkarna. Att kurderna slapp undan förklaras dels med att statsmakten behövde kurderna som allierade för att utföra smutsjobbet; för att man annars skulle riskera att kurderna allierar sig med armenierna och assyrierna; och även på grund av att de turkiska ledarna hade förhoppningar om att senare kunna assimilera de muslimska kurderna som ”bergsturkar”. Ett bevis på detta är att konfrontationen mellan den turkiska statsmakten och kurderna påbörjades på allvar först när kurderna markerade att de inte kommer att överge sin identitet och bli ”bergsturkar”. Att kurderna är muslimer spelar ingen roll, det är deras etniska ambitioner som har satt de på kollisionskurs med statsmakten. 

Med dessa faktorer i åtanke kan man börja skönja en annan bild av folkmordet. De enskilda turkar och kurder  som gick runt och mördade assyrier må mycket väl ha varit religiösa fanatiker som hade religiös utrensning som främsta drivkraft. Men dessa religiösa fanatiker hade inte kunnat utföra sitt jobb utan en stat som medvetet ville rensa bort en annan etnisk folkgrupp.  Genom sin begynnande etniska självmedvetenhet och kristna tillhörighet skulle även assyrierna komma att utgöra ett hot mot statsmakten en dag. Assyrierna och grekerna skulle liksom Armenierna kunna ställa territoriella krav med uppbackning av kristna europeiska länder samt Ryssland.

Om vi tar bort de kristna minoriteternas etniska identitet ur ekvationen och föreställer oss att dessa istället var kristna till religionen men turkar till identiteten, faller även statsmaktens motiv för att utföra folkmord. Kristna grupper ställer inte territoriella krav, det gör däremot etniska grupper. 

Tanken att de assyrier som dödades under Seyfo ska betraktas som enbart kristna martyrer tål att ifrågasättas nu när vi vet mer om mekanismerna bakom folkmordet. Det är mer korrekt att se de som assyriska martyrer som dödades på grund av sin etniska identitet och att deras kristna tillhörighet användes som en täckmantel. 

Afram Yakoub