Assyriska besegrade Väsby på Vilundavallen med 2-1. Segern bärgades inte direkt enkelt, men efter en stark andra halvlek vände Assyriska på steken och stänkte in de två bollar som behövdes. Assyriska är fortfarande obesegrat i årets upplaga av Superettan.

Sett till den första halvleken var det inte många som trodde på en vändning. Egentligen vill jag inte skriva någonting om första halvleken alls. Texten skulle likt en motorsåg skiva igenom spelare för spelare. Dock ska jag ägna några rader åt den.

För dig som inte såg den säger jag så här, du missade ingenting. Det var den mest bedrövliga halvlek jag sett Assyriska göra på väldigt länge och då har jag sett i princip alla matcher. Jag tror inte en enda spelare kommer undan med hedern i behåll efter första halvleken.

Matchen, dittills, var inte värd bensinen som gick åt för att ta sig från Södertälje till Upplands Väsby. Om den hade sänts på TV hade du fått tillbaka licensavgiften av staten som ursäkt för dålig underhållning.

Mittfältet var överlägset sämsta lagdelen. Innermittfältarna, Dennis Östlundh och Martin Åslund, hade knappt en boll som spelades mellan varandra. Kantspelet var under all kritik. Försvarsspelet, inklusive Rytterbro, agerade mycket tveksamt och darrigt. Minst dåligt var anfallsparet som ändå vaskade fram några chanser, men de var på sin höjd godkända.

Ett tag såg det ut som om Väsby spelade ”kvadraten” och där de i princip kunde springa åttor runt Assyriskaspelarna. Jag måste säga att Väsby gjorde det riktigt bra i första halvleken.

Tydligen var inte spelarna speciellt glada heller i omklädningsrummet i pausen. Östlundh sade, efter matchen, att många var riktigt arga och beslöt sig för att ge Väsby en tuffare match.

Han menade vidare att spelarna skulle smälla på och komma närmare motståndarna. Troligtvis var det det som vände matchen, samtidigt som orken tröt hos Väsbyspelarna då de hade sprungit enormt under första halvan av matchen.

Assyriska var lika bra i andra halvleken som de var dåliga i första. Det känns inte som den här matchen kan analyseras så mycket i taktik, utan mer i inställning och fokus på sin uppgift. Assyriska satte hög press med ”Dinho” i spetsen som vanligt och gav inte Väsby någon chans att spela upp bollen på ett vårdat sätt. Gästerna började vinna bollen högt upp på offensiv planhalva och etablerade en press som höll i sig matchen igenom.

Jag har under tidigare matcher efterlyst Martin Lorentzons attacker från sin högerbacksposition som vi sett mycket av i fjol. Mot Väsby, i andra halvleken, var Lorentzons offensiva räder tillbaka igen. Äntligen. Flera chanser skapades innan Göran Marklund kallt chippade in kvitteringen efter fint samspel med just Lorentzon.

Inför denna match skrev jag om det fina minnet av Östlundhs fina frispark från senaste mötet. Då innebar det kvittering på övertid och en poäng. I dag var det visserligen kvarten kvar drygt, men den här gången skruvade han in tre poäng till Assyriska.

Det var mycket skönt att se att spelarna tog sig i kragen i halvtid och fixade det här. Alla lagdelar spelade upp sig betänkligt. Speciellt kantspelarna, Eddie Moussa och ”Azizou”, spelade upp sig ordentligt. Det här laget visade att de inte gillar att förlora, och att de kommer kämpa tills de stupar för att undvika förluster. Det kan räcka långt.

Jag har medvetet valt att inte kommentera Andi Toompuus frånvaro i matchen mot Väsby. Visserligen syntes det oerhört väl att killen saknades, speciellt under första halvleken, men laget vann ju faktiskt till slut.

Jag ger konstellationen Östlundh-Åslund ett par matcher till innan domen faller. Det samspel jag såg idag var inte speciellt imponerande, men som sagt, det har bara gått EN match.

En stor ELOGE till Zelgeklacken som sjöng non-stop från andra halvlekens början till slutsignalen hördes över läktaren. Trots minnet av uselt spel av Assyriska i första halvleken, valde supportrarna att sjunga fram sitt lag till seger.

Det är riktiga supportrar det.

Göran Marklund
Martin Lorentzon
Dennis Östlundh