Den 29 augusti skriver Ninos Badur i krönikan ”Hör Gud mig” om tvivel kontra tro. Som svar på den krönikan vill Afram Kourie här kasta ett ljus på ett ämne som är diffust och klargöra vad de olika begreppen står för.

I en händelse som Ninos Badur varit med om under sin barndom så vitt han kan erinra sig och återge den upplevde han, åtminstone då, sig vara med om ett under. Ninos berättar om hur han hos sina släktingar en natt skulle sova över utan föräldrarnas närhet. Då minns han att han ängsligt bad långa timmar under natten om föräldrarnas närvaro och hur detta så småningom skedde och han tryggt kunde somna om. Idag frågar han sig fylld med mera skepsis, precis som sig bör, om detta var ett mirakel. I Ninos egna ord uttryckt: ”En engångsföreteelse skulle man kunna kalla det, vilket i sin tur ger mer rum för det tvivel som länge dvalts i mitt innersta. Jesus säger: ”Be så skall ni få.” Menade han bara en gång i livet? Gud hör mig inte alls numera. Jag ber om tecken, ett mindre under, att Han ska visa att Han hör mig. En allsmäktig, kärleksfull Gud måste ju förstå. Det har Han gjort tidigare när jag sov över hos mina släktingar. Eller? Gud ska veta hur svårt det är att be Honom att öppna mitt hjärta när tron kapitulerar för tvivlet. Allt jag möts av i mina böner är en total tystnad.”

Först vill jag klargöra ordet mirakel och vad det innebär. Ett mirakel är per definition en händelse som inte kan förklaras med hjälp av vetenskapliga metoder. En händelse utan en inomvärldslig orsak. Det är först när man uteslutit att man med vetenskapliga metoder kan förklara fenomenet som man rimligtvis kan göra anspråk på högre makter eller ”Gods intervention”. Ty något har ju trots allt orsakat händelse A och när vetenskapen nått sina gränser anser jag att man med rätta kan börja luta sig mot ett mirakel, även om det aldrig sker under ens eget liv. En sak är säker, om Gud finns borde mirakel åtminstone inte vara en omöjlighet.

Den första funderingen handlar om människans ibland upplevda ”frånvaro” av Gud. Det första försöket till svar på Guds ”frånvaro”, en frånvaro åtminstone ur människans, med sinnena upplevda värld kan angripas genom en fråga. Nämligen genom att vända på Ninos egen fråga; hur världen hade sett ut om varje människa hade fått ”tecken” eller ”mindre under” på beställning, eller om Gud alltid hade visat sig för den bedjande? I en sådan verklighet hade Gud hindrat människan från att försöka bli människa. I det ögonblicket Gud ”visar sig” eller svarar på en bön, hade livet som vi känner det och som Gud från början velat det, upphört. En Gud som är grunden till naturlagar och ordning endast för att sedan kväva dessa med hans ständiga interferens är i mina ögon en inkonsekvent Gud. Å ena sidan är han grunden till den erfarna ordning universum präglas av, å andra sidan hade en ständig bönsvarande Gud gått emot just denna ordning som människan tillslut inte skulle förlita sig på. ”Jag hoppar ner för det här stupet, Gud räddar mig ändå i sista stund, ty jag bad honom göra det”. Man hade haft en högst inkonsekvent värld där allas viljor överröstat varandra gång på gång, ”jag bad om att bli kung ’mer’ än dig” etc.

Alternativet till en Gud som uppenbarar sig alltid är en Gud som aldrig visar sig. Men det alternativet är svårast att argumentera för, då man måste visa att ett mirakel aldrig skett eller kommer att ske, vilket är uteslutet av två skäl: enligt vår definition av mirakel tidigare och tidsresors osannolika karaktär, båda skälen är tillräckliga var för sig för att en person aldrig vare sig nu eller framöver med rätta kan utesluta mirakel.
Alternativet kvar till en Gud som visar sig varje gång eller aldrig är en Gud som visar sig bara ibland. En Gud som med enskilda mirakel hjälper människan på traven att bli människa, dock med förutsättningen att Gud inte hindrar meningen med sin egen skapelse. En värld som inte vore så dum givet en allsmäktig Gud.
Den andra funderingen som jag slås av är något som står i Bibeln och som Ninos själv tar upp: ”Be och ni skall få”. Men när man läser Bibeln är det viktigt att man har det klart för sig att mycket av det som står i Bibeln är skrivet på symboliskt maner och med metaforisk karaktär, ty hur annars begripa Guds ord, de är ju trots allt Guds egna, dock med felmarginalen i människans egen delaktighet. Vad kan då det Jesus säger i Nya Testamentet innebära. Innebär det att man kan få bli smal om man vill det, få finare ögon eller mera pengar. Det är inte alltid lätt att förstå vad han menade, men själv tolkar jag bönen som människans chans till att bli mer. Vad jag menar med att ”bli mer” ska jag nedan redogöra. 

I självaste bönen sitter man och är sig självmedveten och ju mera självmedveten man blir desto friare man blir. Jämför med ett djur som inte är självmedveten och där av endast drivs av instinkter och impulser. Men om man ber enligt ovanstående och alltså exempelvis vill bli mera tålmodig kan man inte be om detta utan inte samtidigt erfara sig själv, då det är jag själv som ber om att få bli mera tålmodig. Ju mera självmedveten desto mindre tvångsmässigt beteende, och desto mindre likt ett djur man blir. Man kan alltså aldrig på ett adekvat sätt be utan att man samtidigt inte är sig självmedveten ty då är det inte en bön utan snarare en rutin.
Låt oss nu anta att vederbörande ber en äkta bön, (d.v.s. i en självreflektion ber om att få vara mer) då är det inte en platt-tv man ska be om eller att vinna på lotteriet för detta är materiella ting och endast skänker kortsiktig lycka, som måste ersättas med nyare och modernare materiella ting. Traskar man vidare på den vägen övertygad om att den är rätt blir man evigt dömd att leta efter en törstsläckare bland de materiella tingen som är ändliga och just av den anledningen aldrig helt kan släcka ens törst. Ber man istället om att få vara mera människa, alltså bli mera självmedveten blir det desto mindre bagateller som kan ta dig i besinning och istället du ta dem. Man får oanade möjligheter att hjälpa de man älskar och där av att hjälpa sig själv. Det är i mina ögon syftet med bönen, nämligen att upprätthålla sin mänskliga och Gudslika skepnad, att vara och bli fri.