För Hujådås läsare är Andrias Isik inte helt okänd. Hans texter har oftast handlat om assyriernas historia, identitet och framtid. Nu har han samlat alla texter i bokform under namnet De facto assyrier. ”Det är dags att vi assyrier skriver vår egen historia”, säger Isik.

Andrias Isik drivs av att upplysa allmänheten och främst ungdomar om deras underbara historia och folkgruppens utsatta situation. När Andrias var i tonåren upplevde han det som väldigt svårt att få tag på material om assyriernas historia, särskilt den efter Assyriens fall- denna del är väldigt omfattande idag men oftast på främmande språk. Genom sina texter hoppas han kunna informera om detta och skapa kunskap och nyfikenhet hos ungdomar.

Andrias har valt att publicera sina texter genom hemsidan Vulkan där alla kan publicera sina böcker. Hans fru, Maria, har korrekturläst allt och hjälpt till med att få ihop boken.

I dina texter vill du förmedla kunskap och information; du vill upplysa läsaren, vad är ditt mål?
– Mitt mål är först och främst att väcka intresse hos ungdomen – angående deras historia, situation och framtid. Jag hoppas boken får fler ungdomar att engagera sig i den assyriska rörelsen och att den kan informera allmänheten om vår utsatta situation.

Vilken kunskap har du om vår historia? 
– Jag tycker att folk lägger för stor vikt vid att uttalanden om historia måste göras av folk med historisk utbildning – alla som kan läsa kan också framföra historien. Just nu läser jag journalistik på folkhögskolan och arbetar samtidigt heltid. Alla mina avhandlingar och specialarbeten under skolåren har i princip handlat om assyrisk historia eller varit relaterat till detta ämne. I botten har jag läst programmering och systemutveckling. 

Har din assyriska identitet alltid varit stark? 
– Min assyriska identitet har faktiskt inte alltid varit en självklarhet. Under min uppväxt användes enbart den religiösa benämningen suryani-syrian. Det var även detta som gjorde att jag blev intresserad av min historia. Som ung kunde man inte förklara vad benämningen syrian stod för, det är ju ingen etnisk benämning. Ordet asuri, som många äldre från min by Kerburan brukade referera till genom den muntliga traditionen bland de lärda, löd; syrianer är assyriernas barn (suryani zaroke asuri´ana på kurdiska).

– Dessa ord förstod jag mycket bättre med tiden. När man själv får barn vill man att de ska få det som dagens assyrier saknar, bland annat eget land. Det var en gång en svensk som uttryckte sig enligt följande efter en diskussion med mig om vårt folk: våra förfäder har gett oss det ni saknar – vi har fått det serverat; era förfäder har misslyckats med att ge er det. Dessa ord vill jag inte att min dotter ska behöva höra i framtiden.

Du skriver att varje individ har ett ansvar att arbeta för den assyriska frågan som att hjälpa sitt folk och att inte assimileras. Finns det, enligt dig, utrymme för assyrier att engagera sig i andra frågor som de brinner mer för eller är det ”fel”? 
– Jag tycker verkligen att man ska engagera sig i frågor som man brinner för. På så vis utvecklas man också som individ. I mina texter vill jag att man ska framhäva den assyriska frågan när tillfälle ges eftersom vi som folkgrupp befinner oss i ett allvarligt skede i vår historia. Jag tror inte alla är införstådda med allvaret och hotet om vår existens som folkgrupp. Politiker i Europa uppmanar att oss att hålla dem uppdaterade om vår situation. Om inte vi gör det, vem kommer att göra det åt oss?

Hur viktigt anser du att det är att vi som folk publicerar våra texter och romaner? Hur viktig är litteraturen för de kommande generationerna och vad betyder den? 
– Det är otroligt viktigt. I över 2500 år har andra folkgrupper skrivit vår historia. Vi har alltid haft kunskapen att skriva vår egen historia men har inte gjort det i tillräcklig stor utsträckning av olika skäl. Ju mer assyrisk litteratur desto större arv till eftervärlden – om och för assyrier. Det är dags att vi assyrier skriver vår egen historia.

Vad kan våra olika benämningar få för konsekvenser för vår existens?
– Om man ser alla benämningar som ett, vilket man ska göra, är vi försvagade av detta idag. Men idag arbetar inte alla tillsammans och då får man utgå från det. Jag tror vi assyrier istället måste vara en stark grupp internt för att kunna skapa en union i samförstånd på sikt. De som stöder oss i vårt arbete är lika viktiga även om de inte är assyrier eller använder benämningen. Det assyriska namnet ska fungera som ett samlingsnamn för alla benämningar, i alla fall enligt riktlinjerna i vår rörelse.

– När en assyrisk fotbollspelare blev misshandlad av Syrianskasupportrar, markerade assyrierna sitt avståndstagande. Först då fick jag läsa något som jag aldrig läst eller hört förut. Syrianska rörelsen valde då att kalla oss för samma folk men med olika ideologiska uppfattningar. Jag tror att vi assyrier måste arbeta på detta vis även i framtiden – den som inte accepterar oss som assyrier behöver inte vi heller ha något med att göra.

– Jag är i rådande situation enbart för en assyrisk rörelse, organisation och målsättning – inget annat. Vi som assyrier kommer vinna på detta och vi har styrkan. Om de andra ändrar sitt synsätt och vill skapa en union kan man vinna på att arbeta tillsammans, men inte så som det ser ut idag.

Tror du att vår inre konflikt om benämningen utgör det största hotet mot vår identitet och existens, eller är det assimilering? 
– Jag ser assimilering som det svåraste hindret. De flesta assyrier bor ju i diasporan idag och allt fler assyrier från hemlandet utvandrar. Jag tror man brukar säga att efter sex eller sju generationer är man assimilerad, vi är inne på vår tredje och i vissa fall fjärde.

FAKTA ANDRIAS ISIK

Aktuell med: Nya boken De facto assyrier [köp den här]
Ålder: 30 år
Bor: Norrköping
Familj: Hustrun Maria och dottern Isabelle
Yrke: Kundrådgivare inom el-branschen
Intressen: Fotboll, filmer och böcker

Ninve Dallalchi
Journalist