Assyrier som har kommit från Turkiet bär turkiska efternamn som de tvingades till redan på 1930-talet. Men i de nya invandringsländerna, särskilt i Sverige, har många bytt tillbaka till sitt gamla familjenamn eller antagit en svensk variant av det. Journalisten Augin Kurt reflekterar här över Mustafa Kemals assimileringspolitik och över sitt eget turkiska efternamn Kurt. Han tänker i fortsättningen signera sina artiklar även med sitt assyriska familjenamn Haninke.

Republikens grundare Mustafa Kemal och hans regering drev 1934 igenom en namnlag[2] som tvingade alla medborgare att anta nya turkiska efternamn och sluta använda sina gamla familjenamn. De fick nya ID-handlingar med de nya efternamnen, liksom deras hembyar och födelseorter fick påhittade namn.  Mustafa Kemal själv fick ett unikt efternamn enligt den nya namnlagen; Atatürk – turkarnas landsfader.

I mitten av 1920-talet, strax efter den nya turkiska republikens grundande, stängde man alla icke-turkiska skolor, utom dem som tillhörde de tre erkända minoriteterna armenier, greker och judar. Dessa hade Lausanne-fördraget[3] som garant för egna institutioner. Ett årtionde senare var turen kommen till släkt- och ortsnamnen som måste ersättas med turkiska namn. Som ett led i ett-folk-ett-språk-politiken var det viktigt att byta efternamnet och födelseorten. Några generationer senare skulle ingen kunna veta att byn Yemişli egentligen hette Enhil och dess assyriska invånare hade bott där i ett par tusen år innan turkarna kom till dessa trakter. 

 Under andra halvan av 1930-talet sjösattes så ett omfattande projekt att dela ut nya, fejkade turkiska namn till medborgarna. Khuroyo Aziz Günel (1918-1997) fick uppdraget att hitta på nya namn, berättar han i en bandad intervju med Jan Beth-Sawoce i augusti 1997:

”Jag minns så väl perioden då nya efternamn och nya ortsnamn skulle ges till befolkningen. I Midyat var det jag som gav dessa namn. Jag var ganska ung då, när borgmästaren kallade mig till sig. Han hette Kocamanoğlu i efternamn. Jag gick till honom och han sade till mig; Jag vill be dig om en sak. Människorna här vet inte vad ordet efternamn betyder. Vi måste tvinga dem alla på något sätt att byta sina efternamn. Jag ska ge dig en tjänst på folkbokföringsmyndigheten. Där kan du se till att alla assyrier i staden byter efternamn. Är det uppfattat?

Jag gjorde precis som han hade sagt, satte mig på ett kontor i folkbokföringsmyndigheten, tog fram alla listor över befolkningen och familjerna började komma till mig gruppvis. Jag kallade in dem till mig varje familj för sig och gav dem alla nya efternamn och nya namn på byarna som jag skrev in i det nya registret. Om vi tar Kfarze[4] som ett exempel, kommer namnet från två kurdiska ord; Kafar Zer (Kevvir Zer =guldsten). Jag hittade på dess turkiska motsvarighet, Altuntaş, och införde det i registret.

Vi brukade göra dessa namnbyten utan att informera befolkningen om orsaken. Senare fick alla nya id-kort med de nya efternamnen.De gamla id-handlingarna fick kastas. Alla fick nya. Jag gjorde detta i folkbokföringsmyndigheten som var underställd borgmästaren. Jag var runt 25 år[5] då. Ingen annan har befattat sig med det här projektet. Dessförinnan hade borgmästare Kocamanoğlu sagt till invånarna i Midyat att gå till folkbokföringsmyndigheten med sina gamla id-handlingar och byta dem mot nya.” (Översatt från intervjuns turkiska, skriftliga version).

Detta blev resultatet av patriark Elias Shakers lojalitetsförklaring mot republiken. Om han inte hade avsagt sig alla minoritetsrättigheter under förhandlingarna i Lausanne, då hade även assyrierna fått möjlighet att klassas som en erkänd etnisk minoritet. I stället fick hans folk i fortsättningen bli”riktiga” turkar genom turkiska efternamn.

Denna artikel är en del av min kommande bok som heter Obekväm sanning. Under arbetet med boken inledde jag en längre studie om patriark Shaker och hans tre efterföljare på patriarksätet för syrisk-ortodoxa kyrkan. Det handlar om hur Shaker försökte turkisera oss assyrier medan de andra försökt arabisera oss, i synnerhet nuvarande patriark Zakka Iwas. Patriark Shakers obrottsliga lojalitet mot såväl sultanen som senare Atatürk är väldokumenterat i både skriftliga och muntliga källor. Materialet har blivit så omfattande att det är tänkt att ges ut som en egen bok.

Augin Kurt Haninke

Journalist

 * Kurt betyder varg på turkiska. Sedan slutet av 1930-talet har vår familj också haft Kurtdili (vargtunga) och Akkurt(vit varg) som officiella turkiska efternamn. Vem som ändrade efternamnet fram och tillbaka vet vi inte riktigt, kanske någon tjänsteman på folkbokföringsmyndigheten. Vårt assyriska släktnamn är Haninke, efter min farfars farfar som hette Hanen (Yuhanen).

[2] http://www.nvi.gov.tr/Files/File/Mevzuat/Nufus_Mevzuati/Kanun/pdf/soyadi_kanunu.pdf

[3] Undertecknades i juli 1923 i den schweiziska staden Lausanne. Avtalet blev en triumf för Atatürks regering

[4] På assyriska är Kfar en förkortning av Kafro och betyder by. Ze är en förkortning av Farzlo (järn). (Se İran, age. s. 17).Kfarze betyder alltså järnbyn. Detta var khuroyo Aziz väl medveten om, i alla händelser när han berättar om det strax före sin död 1997, men han väljer ändå att ge sin hemby en kurdisk betydelse, möjligen för att lättare kunna rättfärdiga dess turkisering.

[5] Khuroyo Aziz föddes 1918, enligt hans egen biografi. Då blir det 1943 som han syftar på, men namnändringarna måste ha tillämpats redan under andra halvan av 1930-talet. Enligt paragraf 7 i den nya namnlagen från 1934 måste den genomföras inom två år. Min farfar Gawriye Haninke dog 1938, samma år som Atatürk, och hade redan fått sitt nya turkiska efternamn Kurtdili enligt hans efterlämnade id-handling. Det är därför sannolikt att khuroyo Aziz överdriver sin egen roll i projektet, eftersom han måste ha varit bara en tonåring när de nya efternamnen distribuerades till befolkningen.