Assyriska språket är ett av de äldsta bland semitiska språk. På Mesopotamiens slätter, där det en gång föddes vid Tigris och Eufrats stränder uppstod världens främsta civilisation. Skriftkonsten som uppfanns här lade grunden till många andra alfabet i världen.Assyriska språket har olika benämningar: nämligen syriska, syriac, kaldeiska, arameiska och i Sverige även den förvanskade formen ”syrianska”, alltså olika namn för ett och samma språk. Namn som skapar förvirring inom och utanför vårt folk. Personligen väljer jag på följande grunder att kalla språket assyriska.

Benämningen arameiska är vanlig bland teologer och prästerskapet. Fast denna beteckning, såsom jag ser det, vilar på ologiska slutsatser. För det första brukar varje nation visa stolthet över sitt eget språk och accepterar aldrig att göra avkall på sin nationella identitet, snarare tvärtom. De mäktiga nationerna har alltid tvingat sitt språk på de svaga. Arabiska språket är ett sådant exempel. Trots att arabiska tillhör den semitiska språkfamiljen, godtog inte araberna assyriska som dominerade i regionen. Ett annat exempel är ryska som trängde undan de inhemska språken i före detta Sovjet. Detsamma hände med urbefolkningarnas språk i Nord- och Sydamerika och Australien. Många andra liknande exempel kan presenteras här.

Varför assyrierna skulle göra tvärtemot vad andra nationer har gjort, har jag svårt att förstå. Därför menar jag att namnet syriska inte kan vara synonym till- eller en gren av arameiska såsom vissa påstår. Vårt språk har i sekler kallats syriska (assyriska) och inte arameiska. Namnet syriska har varken i skrift eller i uttal likhet med namnet arameiska.

Den kaldeiske biskopen Thoma Audo har i sitt förord till Simto d-lešono suryoyo (Mosul 1896) på sidan 9 skrivit följande: ”Namnet suroyo och suryoyo är enligt berömda läromästare, bland dem den kände franske författaren Renan en konstruktion av grekerna.” För att underlätta uttalet av ordet aþuroyo eller ašuroyo bytte grekerna den tonlösa dentala frikativa konsonanten þ i aþuroyo till s och den tonlösa palato- frikativa alveolara konsonanten š i ašuroyo också till den ovannämnda konsonanten, därför att den senare saknades i det grekiska alfabetet. För enkelhetens skull samt för att undvika grekisk negation tog man bort begynnelsens a som skulle ha betytt ”icke assyrier” och således kom namnet syrier och syriska till.

Jag vill göra läsaren uppmärksam på citatet ovan. Sedan Assyriska Riksförbundet i Sverige kom ut med den andra upplagan av Audos ordbok har biskop Isa Cicek kommit ut med en egen version av ordboken i Nederländerna. Genom att han egenmäktigt tagit bort citatet ovan i den nya upplagan har han gjort sig skyldig till brott mot upphovsrätten.

Judarna som är nära besläktade med assyrierna både etniskt och språkligt med tanke på Abrahams ursprung kallar sin egen skrift för ”assyrisk skrift”. I boken ”Hebreisk Grammatik” av Wilhelm Gesenius bearbetad och utgiven av E. Rödiger översatt till svenska av A. F. Wimmercranz och Arvid Sundberg och utgiven i Uppsala 1849, skriver författaren följande på sidan 15 i första kapitlet om skrifttecknen och deras ljudbetydelse: ”Hebreernas nu brukliga bokstafsfigurer, hvarmed Gamla Testamentets handskrifter äro skrifna, vanligen kallade Quadratskrift, äfven Assyrisk skrift äro ej de ursprungliga.”

Om judarna redan i äldre tider kände väl till arameiska språket och trots det kallar sin skrift för assyrisk och inte arameisk, finns det all anledning att ifrågasätta beteckningen av ”arameisk skrift” på den assyriska skriften. Judarnas benämning vederlägger alla påståenden om den assyriska skriftens död.

För det andra vittnar historieböckerna om varken politisk, militärt eller vetenskaplig arameisk storhet. Hur denna språkliga erövring kunde vara möjlig utan de maktmedlen som är förutsättningen till en sådan utveckling är obegripligt för mig. Därför menar jag att namnet ”syrier” och ”syriska” inte kan ha något med arameiska att göra.

Judarna som är ättlingar till Abraham, som ursprungligen kom till Palestina från ”kaldéernas” Ur i dagens Irak via Harran i nuvarande Turkiet eller rättare sagt Jabal Horan som ligger mellan Israel och Damaskus, alltså hjärtat av araméernas land, kallar sin skrift varken kaldeiska eller arameiska. De kallar den ”assyriska”.

Hebreiskt-arameiskt och assyriskt alfabet består av lika många konsonanter och har gemensamma namn. Bokstavsfigurerna har sitt ursprung i en forntida bildskrift. Enligt denna forntida bildskrift ger bokstävernas namn en antydan om olika semitiska substantiv t ex bokstaven ”Beth” betyder ”hus” och har en gång föreställt bilden av ett hus osv. (Se introduktionskursen på sid. 18 Svensk-Assyrisk ordbok under rubriken ”bokstävernas namn”).

Denna forna bildskrift är assyrisk uppfinning och inte arameisk, därför kallar judarna sin skrift ”assyriska”.

Sanningen är att konsonanterna t, som är klusilt dvs med hårt uttal och det frikativa uttalet dvs mjukt þ eller s och š är dialektala och avlöser varandra ofta i semitiska språk. T ex adjektivet ”oþman-oyo”på assyriskablir”ottomansk”eller ”osmansk” påsvenska. Eller siffran tre är ”tloþo” på assyriska och ”þalaþ” på arabiskamedan judarna säger”šaloš” för samma siffra. Hur konsonanterna byter skepnad och växlar mellan olika ljud ser vi tydligt i ovannämnda exemplen. Därför menar jag att namnet syriska, som är en översättning av namnet suryoyo är en förkortning av assyriska och inget annat.

Slutsatsen är: om judarna kallar med rätt eller fel sin skrift för ”assyriska”, är den rätten mer än någon annan berättigad för assyrierna att kalla sin skrift eller sitt språk assyriska, anser jag.

När det gäller benämningen ”kaldéer” var namnet en beteckning på de människor som sysslade med stjärn- och teckentydning dvs. astrologi i Babylon f. Kr. Detta framgår av Gamla Testamentet, Audos ordbok och många uppslagsverk bland annat Focus, fjärde, reviderade upplagan (1979). Beteckningen är alltså inte en nations namn, såsom det påstås i vissa kretsar idag, utan det är en produkt och ett resultat av kyrkokonflikter.