Efter att stormen lagt sig och vändningen om ett erkännande uppmärksammats av i princip all svensk media så fick redaktionen möjligheten att ställa ett par frågor till statsminister Fredrik Reinfeldt om hans syn på Folkmordsfrågan. Här i Hujada.com får du ta del av statsministerns svar.

Bakgrunden är numera allmänt känd för dem som följt debatten i Sverige efter riksdagens folkmordsbeslut den 11 mars 2010. I valrörelsen 2006 går dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt i egenskap av ordföranden för moderaterna ut i den assyriska tidskriften Hujådå och slår fast att moderaterna är beredda att erkänna folkmordet Seyfo. 

Assyriska väljare lockas till moderaterna som tillsammans med högeralliansen vinner valet. Till saken hör nämligen att ett erkännande av folkmordet länge varit en prioriterad fråga för den assyriska folkgruppen i Sverige.

Inför riksdagsomröstningen i mars 2010 står det emellertid klart att moderaterna, nu i regeringsställning, inte är beredda att erkänna folkmordet. En kalldusch väntar dock i riksdagskammaren där regeringspartierna får se sig överkörda av oppositionen, en fristående och några borgerliga ledamöter som väljer att rösta för ett erkännande istället för den vänta-och-se policy som moderaterna nu förespråkar och övriga partier i alliansen anser sig vara knutna till genom överenskommelse med just moderaterna. 

Det dröjer sen inte många timmar förrän Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt offentligt tar avstånd från det demokratiskt fattade beslutet. 

När Hujada.com ber statsministern om en förklaring till varför han vänt sig emot riksdagsbeslutet om folkmordet, beklagat det offentligt och förklarat att han kommer att negligera det så menar han att det beror på hans syn på politikernas roll och senare års försoningsprocess mellan Armenien och Turkiet.

– Enligt min mening är det olyckligt att öppna för en politisering av historiska skeenden. Det gäller i detta fall och i andra fall, säger statsministern som menar att den linjen har haft stöd av en bred majoritet i riksdagen från moderater till socialdemokrater.

– Det är fortsatt viktigt för Turkiet att vara öppna i frågan om sin egen historia. Vi har under senare år sett inledningen på en välkommen försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien. Ett antal viktiga demokratiinitiativ har tagits och i dess spår har följt ett öppnare debattklimat. Därtill har en öppning skett för frågor som rör minoriteters rättigheter i Turkiet. Allt detta är positiva men känsliga processer som tar tid och måste få ta tid, säger statsminister Reinfelt i sitt skriftliga svar till Hujada.com.

Fokus ligger i statsministerns svar till stor del också på relationen mellan Armenien och Turkiet, en försoningsprocess som idag ligger på is bland annat efter att Turkiet framfört nya krav i processen och den turkiske premiärministern Erdogan hotat deportera 100 000 armenier från Turkiet. Det ska också sägas att assyrierna som folkgrupp, liksom pontiska greker, inte är en del i denna försoningsprocess på samma sätt som armenierna.

När Hujada.com frågar varför statsministern uppenbarligen år 2006 ansåg det vara politikers roll att rösta om folkmordet, men inte anser det längre, så faller statsministern tillbaka i den retorik om att det inte är politiker som ska skriva historien som vi numera känner igen från TV-nyheternas bevakning av ämnet.

– Frågor som rör vår historia måste vara en fråga för i första hand forskarsamhället. Inte minst visar de olika utskottsuttalanden som förevarit i denna fråga under åren att politiska beslut om historiska skeenden står på mycket bräcklig grund. Politiska beslut riskerar alltid att ändras. Då inte för att ny forskning eller fakta har framkommit, utan för att andra politiska avvägningar görs, säger statsminister Reinfeldt.

Statsministern menar alltså idag att det inte är politiker som ska skriva historien, dock kommer aldrig någon förklaring till varför han och moderaterna för bara fyra år sedan ansåg att det var politikers uppgift att ta ställning i folkmordsfrågan. Intressant är också att han hänvisar till utskottsuttalandena. Det var nämligen hos dessa han fann stöd för Moderaternas vilja att erkänna folkmordet när han talade med Hujådå år 2006.

Det kan här nämnas att en enig forskarkår världen över, Turkiet undantaget, anser att massakerna i Turabdin under 1900-talets början var ett folkmord och bör benämnas som sådant. Även i Turkiet har allt mer intellektuella börjat höja röstenför att man ska se sanningen i vitögat och erkänna vad som faktiskt skett i landet under det första världskriget. Detta trots artikel 301 i den turkiska strafflagen som förbjuder förolämpning av turkiskheten.  

Politiska bedömare som Hujada.com har talat med menar att det funnits en outtalad kutym i svensk politik när det gäller Seyfofrågan. Som oppositionspolitiker har man sagt sig vara villig att erkänna folkmordet. Väl i riksdagens kammare har man inte funnit sig tvungen att infria löftet. Det uttrycks då ofta som att man omvärderat situationen eller vill vänta in en större majoritet men innebär i praktiken att det moraliskt korrekta får ge vika för realpolitiken där de svensk-turkiska förbindelserna anses vara viktigare än ett erkännande.

Hujada.com har talat med riksdagspolitiker ur båda blocken. Bilden är enhällig när det gäller frågan om vem som sitter vid rodret i dessa frågor. Det är utrikesminister Carl Bildt som har lagt kursen för regeringens hållning i folkmordsfrågan och det var därför heller ingen slump att folkmordsomröstningen drog ut på tiden fram till mars 2010.

– Under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 var det näst intill totalförbud att ens nämna folkmordet i offentliga sammanhang för att inte förarga Bildt, säger en borgerlig riksdagsledamot som Hujada.com talat med.

Resonemanget bekräftas från flera håll och bilden stärks också av agerandet strax efter folkmordsbeslutet. Carl Bildt var snabbt ute och beklagade riksdagsbeslutet, trots att han själv valde att inte närvara vid omröstningen. Även ett beklagande från statsministern kom snabbt, men utrikesminister Bildt var även drivande i den efterföljande debatten. Bland annat nyttjade han sin egen blogg Alla dessa dar för att flera gånger beklaga beslutet.

Utrikesministern var heller inte sen med att efter omröstningen besöka det turkiska ungdomsförbundet i Sverige för att ta del av deras tyckande i frågan. Något besök hos assyriska, armeniska eller pontiska motsvarigheterna har det dock inte blivit för utrikesministern.

På en direkt fråga om statsministern och/eller moderaterna, mot bakgrund av den forskning som idag finns tillgänglig, anser att ett folkmord begicks av osmanerna under första världskriget mot assyrier, armenier och pontiska greker väljer statsministern att hålla svaret allmänt.

– Moderaterna som parti har inget partistämmobeslut eller liknande i frågan, säger statsminister Reinfeldt men lägger till att flera medlemmar på olika sätt är engagerade i diskussionen.

Bland de senare som statsminister Reinfledt nämner märks, förutom just utrikesminister Bildt, även partimedlemmar i moderaterna som tagit illa vid sig av duon Bildt-Reinfeldts agerande.

En del av de politiker som Hujada.com talat med pekar också på att många borgerliga partier egentligen inte är emot ett erkännande, men valt att ingå en överenskommelse med moderaterna som tvingar dem att inta den ställning de höll i riksdagen. Det framgår av partiernas yttranden i Utrikesutskottets betänkande. Kristdemokraterna är det kanske allra tydligaste exemplet. På sin partikongress, som hölls efter folkmordsomröstningen, beslutade partiet att man under nästa mandatperiod kommer att arbeta för ett erkännande.

Även Folkpartiet sitter i en märklig sits. Partiets utrikespolitiska talesman Fredrik Malm valde att inte medverka i riksdagens folkmordsdebatt. Han har länge varit en ivrig förespråkare för ett erkännande och ansåg sig inte kunna upprätthålla partiets officiella hållning med god min varför han valde att avstå debatten. Fredrik Malm har också i dagarna förkunnat att Folkpartiet inte kommer att medverka till att erkännandebeslutet upphävs. 

Trots att utrikesminister Carl Bildt bör veta både Kristdemokraternas och Folkpartiets inställning i frågan så har han flaggat för att just riksdagens folkmordserkännande kan komma att hävas under nästa mandatperiod. Även statsminister Reinfledt synes vara inne på samma spår som sin utrikesminister. 

Det är oroande för assyrierna av den anledningen att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet gått in i valet 2010 gemensamt med Moderaterna under namnet Alliansen. Inom Alliansen är Moderaterna det klart största partiet och för att erkännandet av Seyfo ska stå sig med en Alliansregering så krävs det att de mindre partierna står fast vid sina löften. Framförallt så får partierna inte ingå en överenskommelse med Moderaterna liknande den inför valet 2006. 

Den rödgröna oppositionen bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har å sin sida redan skriftligen deklarerat att man kommer att stå fast vid folkmordserkännandet vid en valseger.

Samtidigt kan assyrierna inte bortse från modet hos personer inom Alliansen som Anneli Enochson (KD), Agneta Berliner (FP) och Gulan Avci (FP) samt också fristående ledamöter som Göran Thingwall. Tillsammans med de rödgröna riksdagsledamöterna var dessa fyra personer med och möjliggjorde erkännandet av folkmordet genom att stå emot partipiskan och rösta för det som de kände var moraliskt riktigt. 

Statsministern har givits möjlighet till ett förtydligande om han själv anser att ett folkmord begicks eller inte men har inte avhörts. Fredrik Reinfeldt väljer alltså att nu, fyra år efter sitt första uttalande i Hujådå, att inte ta ställning för egen del i den känsliga frågan. 

Klart står i vart fall att assyrierna i Sverige känt sig svikna av statsministern då han inte hållit sitt löfte från år 2006 om ett erkännande av folkmordet Seyfo. Det återstår att se om Fredrik Reinfelt har täckning för de löften han ger i valrörelsen 2010.