Sekulariseringsarbetet i Turkiet har på senare tid uppmärksammats i både Turkiet och Europa. Men är Turkiet verkligen ett sekulärt land? Vilka är målen och vilka slagord använder de som arrangerar de otaliga demonstrationerna i republikens namn? Finns det verkligen en gruppering bakom frågan om sekularisering eller anti-sekularisering i landet? Feyyaz Kerimo har, i en artikelserie på två delar, fördjupat sig i Turkiets struktur, ur ett historiskt –och ett nutidsperspektiv.

Turkiet har tack vare den senaste tidens demonstrationer, som anordnats i tät följd, återigen fått omvärldens blickar mot sig. I och med utnämningen av Abdullah Gül som presidentkandidat, utropades ännu en gång förskräckelsen och rädslan för att ”sekulariseringen håller på att förloras”. Oppositionsledaren Deniz Baykal har i sitt uttalande, som han gjorde sista dagen innan konstitutionsdomstolen skulle fatta beslut, fastslagit följande; ”om inte konstitutionsdomstolen kravlägger siffran 367, som krävs i omröstningen vid presidentval i parlamentet, kommer landet att hamna i ett läge av inre stridigheter”. Baykals uttalande var i själva verket riktat till turkiska arméns generaler, som uppmanades att göra sin plikt och komma med ett memorandum för att genomföra en militärjunta. De dolda signalerna i uttalandet var: ”sekulariseringen håller på att förloras”. I och med detta färgades omvärldens kommentar, såväl i själva Turkiet som i västvärlden, och givetvis även i Sverige, om det som försiggår i Turkiet angående diskussionen om ”sekularisering”. Men är Turkiet verkligen ett sekulärt land? Vilka är målen och vilka slagord använder de som arrangerar de otaliga demonstrationerna i republikens namn? Finns det verkligen en gruppering bakom frågan om sekularisering eller anti-sekularisering i Turkiet? För att hitta det rätta svaren på dessa frågor räcker det med en utvärdering av Turkiets struktur ur ett historiskt perspektiv.

Ittihat och Terakki tar makten
Sällskapet Ittihat och Terraki – Enighet och Utveckling – är en organisation som sedan början av 1900-talet försvarar ett tankesätt som utgår ifrån turkiskheten – den turkiska etniska identiteten. I syfte att ta makten från den ottomanska regeringen genomförde organisationen en statskupp, 23 januari 1913, genom en blodig razzia i Babiali, som då användes som residens för Storvesiren. Statskuppen som planerats av Talat pasha och Enver pasha, är idag viktig ur tre aspekter:

1) Statskuppen lyfte fram turkiskheten, och planerade för att försvara den i de ottomanska territorier, som förlorats efter balkankrigen.

2) De kadrer som utbildades och närdes av Ittihat-Terakki, kom senare att ta viktiga poster i turkiska republiken.

3) Och därför har, sedan dess, seden att ta makten via en statskupp gått i arv till våra dagar. Den turkiska armén, som genomför en statskupp vart tionde år, har förblivit trogen denna tradition. Viktigast av allt är att ha i minnet att dessa kadrer; Enver pasha, Cemal pasha och Talat pasha, blev ingenjörerna och verkställarna bakom det assyriska -och armeniska folkmordet.

Turkiska republiken tar form
Det turkiska ledarskapet, som vid ett folkmord mellan åren 1915-1919 massakrerade stora delar av den assyriska och armeniska populationen, har satt sin fientlighet i system gentemot de kristna folken, än mer under den turkiska republiken. Under 1930 talet antog de ”Teorin om turkisk historia” – Türk Tarih Teorisi – som i själva verket inte alls byggde på vetenskapliga sanningar. Tvärtom godtog teorin en påhittad och, i allra högsta grad, reviderad historieuppfattning. Det påstås nästintill att turkarna var föregångare till alla civilisationer och att alla folkslag i dagens Turkiet skulle ha sprungit ur turkarna.
 
Under samma tidsperiod lanseras även, återigen påhittad, Solens språkteori – Güneş Dil Teorisi – som påstod att alla språken härstammar från turkiska. Vid samma tid vinner nazisterna i Tyskland allt större framgångar. Man hämtar mättverktyg från Tyskland för att i Turkiet mäta turkarnas kranier, bestämma deras blodgrupp och så vidare.

Turkiets justitieminister, Mahmut Esat Bozkurt, uttalade följande citat vid en demonstration: ”Vi lever i världens mest fria land, Turkiet. Turken är det här landets ende herre och ende ägare. De som inte är av turkisk börd har endast en rättighet: rätten att bli slav, rätten att bli betjänt”. Ur tidningen Milliyet, 19 september 1930.

Turkiets andre man, efter Atatürk, Ismet Inönu sa samma år följande: ”Endast den turkiska nationen kan kräva etniska -och rasmässiga rättigheter. Ingen annan äger en sådan rättighet!”. Uttalandet är hämtat från tidningen Milliyet, 31 augusti 1930. Observera att Ataturk var fortfarande vid liv och styrde landet när dessa uttalanden gjordes.

Således uppfostrades barn och ungdomar, i både hem och skola, med en ideologi och en mentalitet som grundar sig på turkisk nationalism och sunnitisk islamism. Med denna deg som grund skapades dagens turkiska identitet och mentalitet.

Jag gick själv i skolan i Turkiet och minns mycket väl att vi tvingades läsa upp ”Ataturks tal till ungdomen” varje morgon. I detta tal säger Ataturk: ”den turkisa ungdomen, styrkan som du behöver finns i det ädla blodet som strömmar i dina ådror.” Talet slutar med: ”jag är turk, jag är rätt och duktig, min existens må bli offer för existensen av turkiskheten”.

Rasismen slutar inte där. Även i självständighetsmarschen, som vi tvingades läsa upp varje dag, finner man uttryck som ”min hjältemodiga ras” och liknande. Än i våra dagar anordnas hetsar armén till olika lojalitetsdemonstrationer där republiken hyllas. Under demonstrationerna sjungs, nästan alltid, den mycket populära ”10:e års marschen”. I den sägs bland annat följande: ”Vi är turkar, vi är huvuden högre än alla andra huvuden. Vi fanns före historien, och skall finnas efter historien. Att stanna anstår inte turken, turken skall vara framme, gå framåt!”.

Ett annat exempel är den nu gällande grundlagen, som tydliggör den eviga existensen av den turkiska nationen samt odelbarheten av det vördade turkiska landets enighet. Grundlagen inleds med kriterier som bestämdes utav av dess grundares, ”den ende och störste hjälten”, Ataturks nationalistiska uppfattning; ”ingen tanke eller reservation kan försvaras gentemot turkiskhetens historia, dess moraliska värderingar och Ataturks nationalism.”

Som synes står Ataturks nationalism, förutom på territoriell grund, även på viktiga element som blod och till och med religion. I paragraf 66 i grundlagen står det att: ”Envar som är förbunden med den turkiska staten, genom medborgarskap, är också turk.” Men i praktiken räknas man inte som fullvärdig medborgare om man inte uppfyller ett annat villkor – att vara sunni-muslim. Därför är det så i Turkiet, att när man talar om en icke-muslim, benämns denne som en medborgare och inte som en turk.

Ett annat slående exempel på den turkiska rasismen är det uttalande som överbefälhavare Yasar Buyukanit fällde den 27 april i år. Där säger Buyukanit följande: ”Alla som motsätter sig begreppet lycklig vore den som bekänner sig som turk, är den turkiska republikens fiende och så kommer det att förbli.” Enligt den turkiske befälhavaren är man alltså en förrädare och en fiende om man inte kan säga lycklig vore den som bekänner sig som turk. I egentligen skall man inte förvånas över detta uttalande, för faktum är att, inom den turkiska arméns högsta ledning, inte finns en enda officer eller general som inte är muslim. Det i sig är ytterligare ett bevis på den fanatiska nationalismen som råder i landet.

[FOTNOT: Feyyaz Kerimo är född i Elazig och uppvuxen där och i Istanbul. Hans uppväxttid påverkades av konflikter i Turkiet. Samhället polariserades mellan vänstern och högern under 70-talet. Kerimo blev aktiv i studentrörelsen, som kämpade för demokrati, frihet och jämlikhet i slutet av 1970-talet. Han flydde från Turkiet pga politiska skäl efter militärkuppen 12 september 1980. Idag arbetar han som gymnasielärare och undervisar i samhällskunskap och ekonomi.]