Förr eller senare går vi alla igenom det. Det drabbar oss alla, kanske som en blixt från en klar himmel, kanske mer smygande. Det är en viss blick, en viss gest, ett visst leende och alltid oförberett… men sen börjar det. Åldern på det förälskade ”offret” varierar alltifrån en ”Darin-ältande”, playstation spelande tonåring till personer med vett och vilja. Förälskelsen. Den fruktansvärda, underbara förälskelsen, förbiser inte någon.

Den är inte som en drog, utan den är en drog, och den andre personen, utlösaren och anledningen till denna avskyvärda, denna förgyllande längtan går ovetande. En längtan som är avskyvärd, då personens frånvaro pinar och förgyllande, när denna längtan blir tillfredsställd. Förälskelsen är en värld som kännetecknas av dess paradoxer.

Ju oftare man träffar personen desto mer beroende blir man. Desto lyckligare, men även olyckligare blir man när man inte mer kan göra, än att gå omkring som en missbrukare, bortom all räddning, bärande på denna hemlighet. En skatt som hålls hemlig, dels av den naturliga osäkerheten, men mer av rädsla för att denna längtan skall undvikas eller ännu värre förnekas när den väl avslöjas. Då får man nämligen handskas med en hopplös sanning som man inte gärna vill förhålla sig till.

Dessutom blir allting fel, inte en tanke kan tänkas klart i personens närvaro, då hennes ögon bokstavligen förtrollar och gör även ”sociala genier” till stammande och osammanhängande puckon. Den som förnekar magi har tydligen inte blivit förälskad, ty förälskelsen förvandlar. Människor med förnuft förvandlas till barn som hänförs av ”Disney on Ice” i Globen.

Och ändå förblir denna korta text, rent ut sagt, ett patetiskt försök till att illustrera förälskelsen, texten blir inte ens ett sandkorn av alla jordens stränder i jämförelse med vad som inträffar i den ”förälskades” inre när han stöter på henne med stort H. Tid och rum upphör, eller ter sig åtminstone irrelevant, för vad gör världen och all dess innehåll för anspråk i konkurrens med henne.

Förblir denna förälskelse inte tillfredsställd och den hunnit växa sig tillräckligt stark, går man omkring olycklig på ställen som tidigare gjorde en lycklig. Eller deltar ointresserad i samtal med personer som man tidigare fann intressanta. Man kan även känna stark ensamhet på de mest folkfyllda sammanslutningarna. Tillslut blir man vansinnig av sin egen galenskap.

Men blir denna förhoppning uppmärksammad och till och med besvarad, finns det inte ett hinder i världen man inte kan bräcka, inte ett mål ouppnåeligt och inte ett bekymmer ohanterligt. Ack, förälskelsen blir på det sättet ett fruktansvärt, underbart fenomen!

Jag vill avsluta texten med två iakttagelser; det första är att jag inte ödslat en endaste förnuftig reflektion vid textens skapande. Men jag antar väl hänförelsen illustreras bäst av den hänförde. Det andra är att, med tanke på den zombieliknande trans man går in i, där sällan något konstruktivt finns att erbjuda, bör man tacka Gud för förälskelsens förgänglighet och kärlekens evighet.