Är det svenskars rasism som gör det svårt för invandrade att ta sig fram i Sverige, vilket många hävdat, eller kan det vara något annat? Försvåras integrationen av att främlingar har för mycket osund kultur med sig – medan allt är sunt och vidsynt i vår egen? Och vad menar vi egentligen med medborgarskapet?

Först en bekännelse. I åratal vägrade jag visa upp passet när jag flög inom Skandinavien. Gränspolisen vred på körkortet, sedan kom frågan: ”Svensk medborgare?” Jag brukade nicka till svar. ”Talar du svenska?” Ny nick. ”Varför säger du inget?” ”För att jag tror att det är en passkontroll. Inte något jäkla språkprov.”

Så börjar journalisten och författaren Maciej Zarembas nya artikelserie ”I väntan på Sverige”. I första delen, ”Svensk? Var god dröj!”, uppmärksammar Zaremba det inte ofta väloljade maskineriet i Sveriges integrationspolitik. Zaremba pekar på hur det är att vara nyinvandrad och inte sällan utbildad invandrare och om den långa och mödosamma vägen till integrationen.

Här får vi möta tandläkaren Edward Issa och narkosläkaren Nina Haddads, kanske medvetet ineffektiva väg till det svenska yrkeslivet. Artikeln består av en del vittnesskildrat material kombinerat med utredande journalistik. Artikeln är både välskriven och intressant. Den ställer svenska integrationspolitiken i rampljuset.

Läs hela här.
Kommande delar av artikelserien kommer att finnas med under vår mediabevakning.