dag är vi väl medvetna om vilka spår till och med ett enskilt övergrepp i barndomen kan åstadkomma i offrets sinne. Sexuella övergrepp i barndomen eller att som barn tvingas se sina föräldrar dödas kan få följder för årtionden framöver eller rentav för hela livet. Idag finns det terapeuter och krispsykologer som kan hjälpa de drabbade att bearbeta sitt trauma. För hundra år sedan fanns inget av detta.
De som överlevde Seyfo hade inga möjligheter att gå igenom ett normalt sorgearbete. Samhället fanns inte där med sina stödtrupper för att hjälpa. Den vanliga inställningen var att glömma det som varit och se framåt. Men hur kan man glömma om man berövats sitt hem, drivits ut i öknen, sett sin far mördas, sin mor våldtas?
Donald och Lorna Miller gjorde på 1980-talet intervjuer med armeniska överlevande i USA. De intervjuade hade varit barn under folkmordet, överlevt och flyttat till USA. Jag tror att resultatet av deras undersökning också i hög grad stämmer in på de assyriska överlevandena.
Miller & Miller noterade sex olika reaktionsmönster.
En vanlig reaktion var repression, att försöka tränga undan det skedda. Det är en vanlig reaktion vid dylika upplevelser, men som redan konstaterades är det svårt vid ett trauma av sådan omfattning. Miller & Miller noterade också att de som hade mindre svåra upplevelser bättre klarade av att tränga undan de svåra minnena. För de andra var det omöjligt. Många av de överlevande hade regelbundna mardrömmar.
En annan reaktion var rationalisering, att försöka finna någon rationell förklaring till det skedda. Psykologen Viktor Frankl, som själv satt i Auschwitz, har betonat att de koncentrationslägerfångar som förmådde se någon mening i sin fångenskap fann den styrka som behövdes för att leva. Det kunde vara fråga om politiska fångar som såg det hela som en del av den politiska kampen. Eller djupt religiösa fångar som såg det som en gudomlig prövning. Men trots allt detta kvarstår frågan: hur ska man kunna se någon mening eller något rationellt i det meningslösa totala våldet mot oskyldiga människor?
En tredje reaktion var resignation, att ge upp. Många gjorde det och sjönk ner i depression, meningslöshet och uppgivenhet. Det har varit vanligt med alkoholism och självmord bland folkmordsöverlevande.
En fjärde reaktion var försoning. Många armenier var djupt religiösa och de upplevde det som sin kristna plikt att förlåta sina bödlar. Det kunde leda till en slags försoning. Men hur kan man förlåta människor som kallt slaktade små barn?
En femte reaktion var raseri. Många överlevande gav utlopp för stark aggressivitet gentemot sina bödlar och också gentemot Turkiet som fortsätter att förneka folkmordet.
För vissa ledde raseriet till den sjätte reaktionen, hämndbegär. Under 1970- och 1980-talet dödade armeniska aktivister flera turkiska diplomater och genomförde attentat mot turkiska mål. Många av dem som intervjuades av Miller & Miller förklarade att de tog avstånd ifrån denna terrorism och att den skadade den armeniska saken. Samtidigt medgav de att de när de hörde nyheten om ett attentat mot turkiska mål spontant kände glädje över detta.
En sak är fullständigt säker: att Turkiet förnekade folkmordet fördjupade smärtan hos de överlevande. Det faktum att omvärlden inte visade särskilt stort intresse för det som hade hänt skapade en känsla av att vara övergiven och bortglömd. Det öppna förnekandet från turkisk sida ökade smärtan ytterligare. Att de överlevande visste att de som hade gjort grova brott mot dem och deras kära gick omkring ostraffade undergrävde tron på människan och på rättvisa i världen.
De överlevandes barn och barnbarn känner inte samma smärta. Men också de är drabbade. Och också för dem utgör det envetna turkiska förnekandet ett öppet sår som inte läks.
Den amerikansk-armeniske författaren Leo Hamalian, son till överlevande, har beskrivit hur viktigt det var för de överlevande att bevara den armeniska identiteten. När barnen började bli alltmer amerikanska blev föräldrarna arga. De upplevde att ungturkarnas mål att utrota armenierna går i uppfyllelse om armenierna frivilligt ger upp sin armeniskhet och assimileras i det amerikanska samhället.
Det här är en viktig lärdom. Genom att bevara sin armeniska eller assyriska identitet gör nya generationer motstånd mot bödlarna. Varje armenier och assyrier som bevarar sitt språk och sin identitet, som förmedlar sin kultur till sina barn, som engagerar sig för sitt folk bidrar till att den ungturkiska regimens dröm inte går i uppfyllelse. Samtidigt är det ett konstruktivt sätt att bearbeta ett kollektivt trauma.
