Flyktingar kommer fortare in i det svenska samhället om de själva får välja bostadsort än om de skulle bli anvisade av Migrationsverket. Det visar en ny studie av Boverket som publicerades i veckan.

Frågan om flyktingars rätt att välja bostadsord är infekterad. Faktum är att migrationsminister Tobias Billström förra året beställde en utredning om asylmottagningen, där bland annat just om det är rätt att de asylsökande själva får bestämma var de ska bo.

Den rätten har flyktingar haft sedan 1994, men har kritiserats allt hårdare på senare år. Oftast har kritikiten handlat om att det är dåligt för integrationen. Många nyanlända väljer att bo med sina landsmän, vänner eller anhöriga i redan trånga lägenheter i storstädernas förorter.

Det har blivit en huvudvärk för de berörda kommunerna, men också för för flyktingarna själva. Undersökningen bekräftar också att folk mår dåligt av att bo trångt. Men när man tittar på hur det gått för de båda grupperna efter några år i Sverige, visar studien att kritiken mot rätten att välja bostadsord själv är obefogad.

De som valde bostad själva hittade ett jobb och köpte bostad snabbare än de som blivit placerade. Närheten till anhöriga och vänner från början kan vara en förklaring, enligt Pieter Bevelander, docent vid Malmö högskola.

Boverkets utredning tyder alltså på motsatsen av kritikernas varningar om försenad integration om flyktingar väljer själva. Bevelander menar dessutom att de som placerades i anläggningsboende, Abo, förlorade flera år:

– Abo är oftast i kommuner norr om Stockholm och längre in i landet och där arbetsmarknaden är sämre än i storstäder. Det gör att personer som får uppehållstillstånd går första tiden i introduktion i dessa kommuner och söker sig först därefter till andra delar av Sverige. Det tar längre tid för dem att få ett arbete helt enkelt.

Docenten tar den självklara slutsatsen att man ska behålla rätten för flyktingar att välja var de ska bo.

-Det ökar flexibiliteten i systemet, det kostar mindre för staten och det ger helt enkelt mer valfrihet för individen, avslutar Bevelander.