Nemrod Barkarmo sätter ord på sina känslor inför utrotningen av assyrier från Assyrien.

Min broder och syster de finns ej längre att se, till denna jord fick de säga adjö för att de fortsatte be. Min moder min moder, under jorden hon ligger, levande begraven då hon skyddade barnen. Min fader min fader, blev våldsamt ihjälslagen, skyddade sin hustru från att bli våldtagen.

Huvudet snurrar, tankarna har svårt att sitta still, att få känna mig trygg igen är det enda jag vill. Men jag är ensam och öde ingen alls kvar, de har berövat mig på allt jag en gång var.

Ensam strövar jag runt, har inte  ens kvar mitt  hopp, var jag än huvudet vrider möts ögonen av döda människors kropp. Tänka sig att de fick lida enbart pågrund av religion, vad hände med kärleken ? Vad hände med tron?

Irak hur kunde du göra så här mot mig och min familj, i tusentals år har jag litat på dig blint. Sen civilisationens vagga har vi dig bestått ,med matematik, arkeologi, höga torn och vetenskap likt magi.Med växter och örter från oändliga rötter. Med eviga skördar som kommit till stånd av våra floder och sjöar.

Men nu när jag ej duger så visar du svärdet, för ett kors jag runt halsen bär då sänks mitt värde.  För en tro jag ej delar då förtjänar jag döden, för en Gud med ett annat namn då skickas jag till bödeln. Men det är inte dig jag är arg på, för du står ej för ditt namn, det riktiga islam skulle säga att det ni gör är haram.

Den som plågar mig värst är du som är tyst, där i det mörka vandrar du runt utan ett knyst. Din passivitet målar väggen röd , och när du ej säger ifrån har du bidragit till ännu en död. Din läppar är förseglade och röda som bär, samma färg som tecknet för Nazarene på våra väggar är. Din tysthet är det starkaste vapen av alla slag, den ger rätt för rebeller att bryta varje lag. Och vem är det somFår lida med sitt sista andetag? Jo en minoritet som centrum för jordklotet en gång var. En minoritet som står upp för vår himmelske far, en minoritet som korset genom alla tider stolt bar, en minoritet som kanske snart bara en gång var.

För ett faktum är att vi ej snart finns kvar, våra kroppar samlas i en enda massgrav, och våra kyrkor de bränns och står ej längre kvar, våra sista och enda de flyr med vad de har. Nineve och Mosul vi säger adjö, efter femtusen år så lämnar vi er i nöd. Kanske på återseende men det återstår att se, för om omvärlden  väljer att blunda, då blir det ej mer. Kanske är det enklare att välja bort och inte se, men lidandet fortsätter , det är något du vet.

Vem är då jag som kräver ditt tal, ett upphörande av din tystnad, en mening, ett tal? Jag är brodern som jobbar och står upp för dig då du är i nöd, systern som tvättar och sår din skörd. Jag är fadern som satte dig till jorden här, har uppfostrat dig till den du idag är. Jag är modern som dig burit i nio månader långa, delat din sorg och lycka med många.

Men främst av allt är jag en kristen som fått nog, allt jag kräver är litet,  en gnutta mod. Att av dig som medmänniska ta upp det som sker, stå upp för oss kristna, stå upp för din sed. Du kan få stopp på det elände som sker, tryck tystnaden bort och låt den aldrig finnas mer.  

Nemrod Barkarmo