Varför fortsätter Turkiet förneka sin mörka historia istället för att erkänna det uppenbara, undrar insändarskribent Gabriel Hanenke.

Nu i dagarna när det åter är aktuellt med monument över Seyfos offer kom jag att tänka på Turkiets förhållningssätt och hur turkiska myndigheter återigen är i full aktion med att stoppa den möjligheten. Innan jag går vidare med min artikel, vill jag klargöra det faktum att det turkiska folket och den turkiska staten inte får förväxlas till en enda enhet, ty den turkiska politiken förtrycker även sitt eget folk under klichéer som: dem där är aleviter, de där är kurder, etc.

Det som är skrattretande är hur 80 miljonerslandet NATO, gång på gång, ropar på hjälp från azerbajdzjanska rasister, detta har vi även bevittnat den dagen Sveriges Riksdag röstade om att det var ett folkmord. Jag minns tydligt hur den azerbajdzjanska ambassaden hela dagen försökte lobba emot beslutet. När assyrierna i Botkyrka anordnade en demonstration, hämtar några turkar återigen azeriska människor till sin hjälp.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att den turkiska staten slänger miljarder för den eviga förnekelsen när dem vet att sanningen förr eller senare kommer ifatt. Vad är det som skrämmer den turkiska staten i så hög grad? Stora ekonomiska pålagor? Eller är de rädda att mer än halva Turkiet måste återgå till de ursprungliga och rättmätiga ägarna? 

Personligen tror jag inte att det är det som skrämmer den turkiska staten. Jag skulle snarare gissa på att den snart hundraåriga förfalskade historia man undervisat som behöver skrivas om till helt motsatt innehåll, kan vara en av huvudanledningarna.

Om vi leker med tanken och gör en jämförelse: Jag berättar saker till mina barn i 30, 40 eller 50 år och plötsligt ovilligt behöver bekänna att allt jag någonsin sagt och trott på varit lögn och påhitt, hur skulle alla mina barn reagera? Det är, enligt min mening det som står som största hindret hos regering efter regering i Turkiet.

Jag vill återknyta till händelsen som professorn David Gaunt och Sait Yildiz var engagerade i, nämligen massgraven som innehöll hundratals människors skelettben som enligt alla experter handlade om assyriska offer under Seyfo. För det första tog det månader, kanske år av kämpande av Professor Gaunt i korrespondens med då tidens Turkiska historieinstitutets ordförande Yusuf Halacoglu om att ta DNA-prover på skelettbenen, men Halacoglu, påstod gång på gång att de kände till de här skeletten, men att det var från bysantinernas tidsperiod. Hör och häpna vilken naken lögn. Jag ifrågasätter till att börja med huruvida benrester kan vara så intakta i fuktiga massgravar, men bortsett från det så måste det som ställt Turkiet i allra sämst dager vara när Professor Gaunt, äntligen, lyckats få tillstånd att besöka benresterna för DNA-prov och helt plötsligt får veta att alla benrester är borta. Det skulle inte förvåna mig ifall Herr Halacoglu påstod att alla har fått livet tillbaka och återuppstod, ty, så grovt och barnsligt handlar den turkiska staten, utan att inse att världen inte är så blinda och naiva som dem.

Yusuf Halacoglu sitter idag som riksdagsman för det extremt rasistiska partiet MHP (Milliyetci Halk Partisi) som än idag, när världen planerar färder till månen och mars, förnekar MHP-existensen av alla minoriteter i Turkiet. Deras paroll är: En nation, en ras, en flagga, ett land, ett språk m.m. Då inställer sig genast frågan till alla som identifierar sig med MHP: Ni turkar härstammar från Mongoliet och då borde Ni se ut som kineser, japaner, koreaner etc, och hur blev ni blonda, medelhavshyade som liknar greker, jugoslaver, armenier, assyrier etc? Svaret som ni säkert undviker att ge, är följande: tvångsislamiserade folkgrupper från Balkan, Anatolien, egeiska områden och Assyrien och då borde det rasistiska MHP ge sig vid det här laget, men ack nej. Lögnerna och revisionismen måste fortsätta. 

 Avslutningsvis kan jag säga, som så många andra assyrier har sagt och skrivit, vi är inte ute efter bråk eller konflikter, vi har inget intresse av att öka på hatet, tvärtom är vi anhängare av försoningslinjen, men hur skulle det gå till om bödeln fortfarande hånar offret och vägrar att be om ursäkt. Vägen till det varma världspolitiska rummet går via en turkisk ledare som har modet och civilkuraget att skriva en ny eras historia, nämligen bryta tabun om den stora lögnen och be alla Seyfo-offer om ursäkt genom ett erkännande.

Gabriel Hanenke