Den elfte september 2001 drabbades USA av ett oförglömligt terrordåd som har gått till historien. Nästan tretusen människor omkom och hela världen sörjde. Det enda positiva man kan lyfta fram i en sådan händelse är att de personer som omkom, kommer inte bara att ha nära och kära som minns dem, utan även resten av världen. 1915 dog, inte tvåtusen människor, utan två miljoner olika kristna minoriteter under Svärdets år – Seyfo – i Turkiet. Omkring femhundra tusen av dessa var assyrier/syrianer, dessutom tvingades de överlevande till exil. Det var 91 år sedan. Varför håller vi fortfarande minnesstunder för dessa martyrer än idag, ingen annan gör ju det?

Det är exakt just av den anledningen som vi håller dessa minnesstunder runt om i världen bland assyrier/syrianer. Om inte vi gör det, vem ska då hålla denna tragiska, brutala händelse vid liv och föra den vidare till kommande generationer så att den inte blir bortglömd? Vem ska minnas dessa martyrer som hellre dog under svärdet, än att förneka sin egen religion, sitt ursprung och sin identitet?

Sabri Atman har länge, med hela sitt hjärta arbetat med att uppmärksamma Svärdets år – Seyfo – och få ett erkännande. Han kom till Folkets Park i Norrköping söndagen den 10 september för att hålla en föreläsning om just detta. Det som var speciellt med just denna aktivitet var att den anordnades av fyra syrisk-ortodoxa församlingar, alla från Norrköping. Trots att man tidigare har upplevt samarbetssvårigheter så kunde man samlas idag, för att tillsammans anordna en sådan viktig dag som Martyrernas dag. Samtliga präster från församlingarna Mar Kuriakos i Brånnestad, Mar Kuriakos i Mamregården, Mariakyrkan i Folkets park och Mariakyrkan i Gamla lasarettsområdet var närvarande och för att inte glömma fader George som kommit ända från Linköping för att delta. Inbjudna var också det moderata och kristdemokratiska oppositionsrådet.

Både Suroyo TV och Norrköpings Tidningar var på plats för att filma, fotografera och intervjua under föreläsningens gång. Sabri Atman hade precis kommit till Sverige från Holland och USA där han hållit liknande föreläsningar på bland annat det assyriska konventet i Chicago, där han också träffade många intressanta personligheter som diskuterade hur man kan göra Seyfo-frågan mer aktuell och känd i USA. Han fick ett dussintals inbjudningar för att åka tillbaka en dag och hålla fler förläsningar om Seyfo.

Atman höll en mycket intressant och givande föreläsning där man han tog upp, hur viktigt det är att assyrier/syrianer runt om i världen inte ger upp i frågan om folkmordet. Vi måste kräva ett erkännande, och så länge vi håller tyst om det kommer ingenting att hända. Han betonade att det assyriska/syrianska folket måste utbildas i ämnet, speciellt de yngre generationerna, de som inte var på plats och upplevde det själva. Utan den kunskapen kommer man inte långt. Det är skillnad på att vara lyhörd på föreläsningar och på ett ungefär veta vad som hände och att verkligen besitta kunskap om Seyfo för att till exempel kunna föra fram frågan i media och bland folket.

Många kanske inte är medvetna om att det än idag, sker ett folkmord på de assyrier/syrianer som bor kvar i hemtrakterna och tack vare den Turkiska statens förnekelser av folkmordet, kommer det att fortsätta. Atman visade oss också en framsida på en av de största statliga turkiska tidningarna ”Hûrryiet”, där det stod med stora och svarta bokstäver, ”Turkiet tillhör turkarna”. Enligt Atman är rubriken ett lysande exempel på Turkiets brist på demokrati.

Det som Atman ville framhålla med denna artikel var att han inte kunde förstå hur ett så odemokratiskt land överhuvudtaget skulle kunna vara aktuellt för ett medlemskap i EU, och framförallt inte när de behandlar ett folkmord som tabu. Han berättade att när han själv var ung, och gick i den turkiska skolan så fick han ställa sig upp varje morgon och säga att han var turk och att det var oacceptabelt att prata sitt eget modersmål.

Han lyfte också upp viktigheten om att få ett erkännande i Sverige, just på grund av att de yngre generationer av assyrier/syrianer ärver sorgen, frustrationen och även hatet av sina föräldrar som upplevde Seyfo. Dessa ungdomar kommer aldrig att få en känsla av välbefinnande och harmoni för att inte tala om identitet förrän vi fått ett erkännande. Våra intentioner med denna kamp är inte att väcka ett hat gentemot Turkiet, utan vi vill att de ska ta sitt ansvar och erkänna folkmordet på assyrier/syrianer. Det skulle ge en känsla av ro och välbefinnande bland vårt folk, och vi skulle äntligen kunna lägga det förflutna bakom oss och blicka framåt utan att ha något som håller oss tillbaka.

När föreläsningen närmade sig sitt slut, ville Sabri Atman avrunda med en kort historia. Han uppmanade oss alla att blunda och sedan tänka på en broder, syster, dotter eller son under tid han berättade historien. Han började med att berätta att den handlar om två assyriska/syrianska unga bröder som under Seyfo hade förlorat sina föräldrar och fick då bo hos en kurdisk byhövding, en ”agha”. De blev i princip slavar under honom och fick arbeta hårt för att förtjäna sitt bröd. Han tvingade dem även att byta sina kristna namn till muslimska. Så hände det att den yngsta brodern blev svårt sjuk och orkade inte längre att arbeta. Byhövdingen började slå honom och kalla honom för en betydelselös latmask. Byhövdingens fru lyckades till slut få honom att inse att pojken verkligen var sjuk och inte lat. Då befallde han istället den äldre brodern att ta sin lillebror och slänga honom i havet.

Känslan som man fick, då Sabri Atman berättade vad som gick runt i den äldre broderns huvud när han med tunga steg närmade sig havet med sin sjuka lillebror i famnen, skickade kalla rysningar längst hela min ryggrad. Och jag tror inte det fanns någon i rummet som inte kände likadant. Atman avslutade med att den äldre brodern, efter att ha sett sin bror sakta sjunka ner till havets botten, själv ville ta sitt liv för att inte leva med sorgen han kände. Men gjorde inte det, han visste samtidigt att han var tvungen att överleva, för sin brors skull.

Som avslutning till denna historia, sjöng Elisabeth Nison en sång ”Ach tagore” som en hyllning till martyrerna, och spred en ännu djupare och sorgfull stämning bland deltagarna.

Sabri Atman ville också uppmärksamma alla om namnkonflikten som består bland vårt folk, och att vi tack vare den blir allt svagare som folkgrupp. Den håller oss ifrån varandra och gör det svårare att samarbeta tillsammans i viktiga frågor som denna. Han demonstrerade med en knut, som dras åt allt hårdare ju mer man drar från både sidorna, men släpper man taget så går knuten sakta upp till slut.

Han menade också att fler aktiviteter som denna borde anordnas, för här hade man trots meningsskiljaktigheter, kunnat samsas för att tillsammans arrangera detta. Något liknande har inte hänt i Norrköping på trettio år bland de syrisk-ortodoxa församlingarna.

Föreläsningen avslutades med en frågestund, då närvarande fick svar på funderingar kring ämnet. Det moderata och kristdemokratiska oppositionsrådet tackade församlingarna för att de fått delta i denna mycket känslosamma och berörande föreläsning och lovade att de skulle göra allt de kunde för att föra informationen vidare till respektive partier för att sedan ta upp frågan i riksdagsnämnden.

Said Nison tackade alla som deltagit, och delade ut ett speciellt stort tack till Sabri Atman för att han tog sig tid att komma till Norrköping och upplysa oss alla av den kunskap och engagemang som han innehar.