Det är tveklöst att Seyfo, folkmordet på assyrier, de senaste åren fått en allt mer framskjuten position i den nationella debatten. Folkmordet och dess följdeffekter är så starkt rotade att gruppen anstränger sig för att få till ett erkännande från omvärlden. En av de viktigaste erfarenheterna är att man inte kan rangordna de opinionsbildande aktiviteterna. Utbudet av aktiviteter är stort, ute i landet och på kontinenten.

Med tiden har detta inneburit att 7 augusti, martyrernas dag, fått en helt annan prägel än tidigare. Även om man i en del fall fortsätter med minnesstunder, dikt och sång, kombineras de numera med debatter där utgångspunkterna är mer kritiska. Den interna debatten är viktig, eftersom det är här som vi kan rannsaka oss och våra insatser. Likaså är det allt vanligare med utåtriktad verksamhet där man arbetar med en mer lokal opinionsbildning. Den politiska striden om ett erkännande har bara börjat. Aldrig tidigare har den turkiska staten arbetat så aktivt med att förneka folkmordet samtidigt som beslutsamheten bland assyrierna och deras organisationer är större än någonsin.
 
Sverige har ur ett större perspektiv kommit att bli en huvudarena för denna fråga. Den svenska riksdagen har i olika sammanhang behandlat frågan. Även om utgången vittnat om en modlös inställning har debatten ändå varit viktig. Dels visar det att opinionsbildningen bland våra folkvalda varit effektfull samtidigt som det inspirerat assyrier i andra länder att öka sina ansträngningar.

Vi måste enträget fortsätta på den inslagna vägen. Ty i denna fråga finns ingen genväg och sträckan är lång. Vi skall definitivt inte underskatta betydelsen av det nära arbetet. Även våra politiker har en viktig roll att spela men tyvärr har deras engagemang i flera fall varit alltför otillfredsställande. När de assyriska föreningarna i Botkyrka gemensamt deltog med en banderoll i samband med Mona Sahlins tal, gick de lokala socialdemokraterna till handling. Assyrier förvägrades rätten att föra ut sitt budskap. Detta gav medialt eko över hela landet. Om agerandet beror på att dagens socialdemokrati inte längre har kraft att ta ställning i känsliga politiska frågor eller på grund av omdömeslöshet och okunnighet är ovidkommande. Efter ett sammanträde med de assyriska organisationerna kom man överens att de lokala företrädare för socialdemokraterna skall gå ut i ett pressmeddelande där man ber om ursäkt. Om det nu stämmer att de var okunniga, är det relevant att i sådana fall fråga sig vad partiet har för kontaktytor med organisationer i den egna kommunen. Ärendet har som nämnts behandlats i riksdagen samt att föreningarna i Botkyrka sedan länge arbetat med frågan.

När kommunstyrelsen i Södertälje fattade beslutet om att resa ett monument till minnet av Seyfo-offren skapade det en våldsam lokal debatt, inte minst bland de främlingsfientliga grupperingarna i kommunfullmäktige. För rättvisans skull skall dock nämnas att det bland de etablerade partierna rådde enighet i frågan. Den stora stöttestenen är emellertid namnfrågan och kommunledningen har därför valt att träffa företrädare för gruppen för att ta del av deras synpunkter. Det vore svår tragedi om de vårt folks organisationer inte kan nå en samsyn i frågan. Detta kan i värsta fall innebära att beslutet inte verkställs. Kraven på erkännande från omvärlden innebär därför inte att vi är fria från ansvar. När en opinion sluter upp bakom våra krav är det också vår skyldighet att visa kompromiss- och samarbetsvilja. Ett eventuellt monument i Södertälje kommer att vara ett viktigt inslag för den framtida debatten och på sikt för ett nationellt erkännande. Namnfrågan är inte svårare än vad vi själva gör det till.

I den aktuella frågan är ARS av uppfattningen att dubbelbeteckningen assyrier/syrianer/kaldéer är en kompromiss. Detta för att manifestera att vi är ett och samma folk, trots olika benämningar. De som föll offer för folkmordet bör hedras och minnas med vördnad och ej vara föremål för en nymodighet som benämningsfrågan. Vi måste som efterlevande ta vårt ansvar vilket gäller alla våra organisationer, våra politiker och även enskilda individer. Sanningen är att vi helt enkelt inte kan vända frågan ryggen.