Ett diskussionprogram i Suroyo-TV har fått insändarskribenten att reagera. Ogenomtänkta förslag utan kunskap om historien är ingen grund för en givande dialog kring nationsnamn, menar Hammurabi BarAsmar.

Den 5 oktober 2012 direktsändes ett diskussionsprogram i Suroyo TV som handlade om samarbetssvårigheter mellan de politiska organisationerna och partierna tillhörande vårt folk. Programledaren var Yawsef Beth Turo och gästerna var Amanuel Poli från Sverige och Amanuel Rhawi från Schweiz.

Det jag reagerade på under det ovannämnda diskussionsprogrammet var ett förslag av Amanuel Rhawi att vi kan hitta på ett nationsnamn för vårt folk och det behöver inte ha en anknyttning till någon historia. Han nämnde turkarnas nationsnamn som ett exempel, vilket enligt honom är ca 90 år gammalt, alltså efter den turkiska republikens bildande på 1920-talet. Detta stämmer inte alls, utan turkarna har alltid kallats för turkar som folk, även under det Osmanska rikets tid. Även andra etniska folkgrupper inom det Osmanska rikets gränser kallades för turkar internationellt förutom araber, vilka hade gjort sig och sitt språk kända före det Osmanska rikets utbredning på 1500-talet. Jag vill här ta upp några exempel apråpo att både turkar och andra etniska folkgrupper inom det Osmanska riket kallades internationellt för turkar:

1.     Turkmener i grannländer till dagens Turkiet (bl.a. i Irak, i Syrien och i Libanon) är kvarlevor från det Osmanska riket och är ett bevis på att turkarna som folk kallades för turkar före den turkiska republikens bildande.

2.     När jag kom till Sverige på 1970-talet träffade jag på en tjej från Chile medan jag studerade den obligatoriska undervisningen i svenska språket för invandrare. När hon presenterade sig första skoldagen blev jag förvånad över att det även i Chile fanns assyrier, eftersom hon hette Jueclin Karmo. Under pausen gick jag fram av nyfikenhet och frågade om hon var assyriska (suryayto), eftersom hennes efternamn var assyriskt. Jag berättade för henne att detta namn betyder ett fält med odling av vinrankor. Det enda jag fick ur henne under första kursdagen var att hon var chilenska och katolik. Sedan brydde jag mig inte om det mer, men under kursens gång blev vi goda vänner och då passade jag på igen att få ur henne om hennes ursprung och lyckades till sist. Jag fick veta att hennes förföräldrar hade utvandrat från Mellanöstern på 1800-talet. Hon berättade också: ”Trots att vi har blivit katoliker och känner oss som spanskättlingar och chilenare kallas vi fortfarande för TURKOS, eftersom våra förföräldrar hade utvandrat från det då Turk-Osmanska riket för mer än ett hundra år sedan.”

3.   Vid den internationella kongressen för assyriologi som ägde rum i Leiden 2012 blev jag bekant med en assyriolog från Brasilien vid namn Carlos Goncalves. Jag frågade om han kände några assyrier, eller några institutioner tillhörande detta folk i Brasilien. Svaret blev att han inte hade direkta kontakter, men att han var väl medveten om detta folk och dess institutioners existens i Brasilien. Han sade: ”Vet du om vad ditt folk i Brasilien kallas?” Mitt svar blev nej, jag vet inte. Han sade: ”Nej, jag vill inte göra dig ledsen”. Jag förklarade att jag inte skulle ta illa upp och sade att jag var nyfiken att veta vad mitt folk kallas där borta. Han sade: ”Jo, de kallas för TURKOS, eftersom de flesta av dem hade utvandrat från det Turk-Osmanska riket”. Detta exempel har bekräftat det föregående för mig och tillsammans bekräftar dessa exempel att även andra etniska folkgrupper inom det Osmanska riket kallades för turkar internationellt förutom araber vilka som sagt hade gjort sig kända före det Osmanska rikets uppkomst. Alltså alla nationsnamn har en anknytning till något historiskt och geografiskt och även turkarnas nationsnamn gör det, vilket har sitt ursprung i Turkmenistan.

Hammurabi BarAsmar