Det är dags att se sanningen i vitögat och erkänna det stora misslyckandet med det assyriska skriftspråket, skriver insändarskribenten Josef Öz.

Under de senaste decennierna har kurdiskan blivit ett litterärt språk med två alfabet, det latinska och en vidareutvecklad variant av arabiska. Den mängd litteratur som har tillkommit under några få år motsvarar säkert all den litteratur som har skrivits på assyriska (i dess alla former) under de senaste tusen åren. Under en enda vecka ges ut böcker på svenska som säkert motsvarar all litteratur som någonsin skrivits på assyriska. Hur kommer det sig att assyriska har halkat efter så mycket? Orsakerna är många förstås, men det största hindret idag i Sverige och många andra länder är faktiskt vi själva. Vi har en etnocentrisk förhållning och inbillar oss ha en heroisk historia och ett gigantiskt arv av astronomiska mått att förvalta. Faktum är att det här är endast en illusion, vi bara ägnar oss åt navelskåderi. Först när vi vågar se verkligheten som den är som vi har möjlighet till en utveckling värd namnet.

Vi assyrier är inte alls skapare av alfabetet; och det är inte araméerna heller. Det var en folkgrupp på Sinaihalvön som uppfunnit det. Det var troligtvis en kananeisk folkstam. Det våra förfäder gjorde var att de förstod utvecklingspotentialen i denna uppfinning. De tog till sig den och fick ersätta deras mycket krångliga kilskriftssystem som bestod av ordtecken och i bästa fall av stavelsetecken. Bokstävernas namn, olaf, beṱ, gomal osv har ingen betydelse på assyriska, utan bär fortfarande spår efter det sinaitiska folkgruppens språk. De tecken vi använder för vokaler är direkt lånade från grekerna. Det assyriska alfabetet som har det sinaitiska som förlaga är, i sin renaste form, en konsonantskrift – det är det som gör det så krångligt idag. Trots den goda viljan hos så många människor, satsningar från föreningar, kyrkan och det svenska utbildningsväsendet gör detta alfabet inga landvinningar. De svenska skolorna plöjer ner åtskilliga miljoner i assyrisk/syriansk modersmålsundervisning varje år. Det är smärtsamt säga att det har varit till nästan ingen nytta. Föreställ dig själv att om vokalerna i denna artikel var utelämnade, hur länge skulle du kämpa med att försöka förstå vad jag skriver? för att inte säga alla missuppfattningar det dessutom skulle skapa.

Nej, det finns faktiskt ingen mening med att bära alla tidigare generationers samlade problem på våra axlar, varken verkliga eller inbillade. Nu får det vara slut med att vårt språk ska vara efterblivet. Jag tycker att vi behöver skriva ner vår dagens assyriska, utveckla vår vokabulär, skapa modern litteratur, göra den tillgänglig för alla som vill ha den så att vi kan kommunicera i tal och skrift med varandra på ett enkelt sätt och utan krumbukter. Som jag ser det, kan detta göras på många sätt, men jag föredrar två alternativ.

1)      Använd det latinska alfabetet, i huvudsak den version som dåvarande Skolöverstyrelsen lanserade på 1980-talet.

2)      Skriv dagens assyriska med det gamla alfabetet, men gör om tecknen för vokaler till vanliga bokstäver. Detta alternativ behåller banden med det gamla arvet, men blir ändå enkelt att läsa och skriva och på så sätt vitalisera vårt språk.

Josef Öz