När folkmordet Seyfo var fullbordat belönade turkarna den kurdiske krigsherren Seyid Riza med titeln ”Generalen och befriaren av Dersim”. Bland hans fångar fanns hans forne armeniske vän Bogas Pasha, som yttrade orden ”Min käre vän, det som ni gör mot oss idag kommer imorgon att drabba er kurder. Kom ihåg dessa ord.”

Så skriver en kurd från byn Shtrako i Turabdin på webbsidan politikART. Han heter Sadik Aslan och sitter i fängelset i staden Burdur i Turkiet, sannolikt av politiska skäl. Kurderna deltog aktivt i folkmordet Seyfo av både religiösa och ekonomiska skäl, skriver Sadik Aslan. Under rubriken ”Seyfos förbannelse” redogör han för mördandet av assyrierna i Turabdin och i viss mån av armenierna i östra Anatolien. Andemeningen i hans artikel är att när turkarna var färdiga med de kristna vände de sina vapen mot sina kurdiska allierade. Och blodsutgjutelsen har inte slutat i och med Seyfo, skriver han och knyter också an till konfiskeringen av Mor Gabriels mark.Journalisten Augin Kurt Haninke har översatt Sadik Aslans artikel. Här är den:

—- 

  Byn Arnas ligger åtta km från min hemby Shtrako (Stavningen följer här det assyriska originalets uttal. Byarnas turkiska namn har inte översatts. ö anm). I början av juli 1915 mördades assyrierna i grannbyn Saleh i sina egna hem av turkiska soldater och kurdiska bybor. De 70 assyriska familjerna i Arnas fick höra vad som hände i Saleh. De kunde också höra skottlossningen i Midyat. De tog med sig det lilla de kunde och började fly. De som inte kunde fly mördades av byns kurder. Arnas’ kurdiske agha Nedjo, hade i sin ungdom växt upp bland assyrierna och hade tagits väl omhand av dem. De hade uppfostrat honom som en son. När Seyfo bröt ut angrep han den assyriska familj som hade tagit hand om honom först. Frun i huset frågade då: ”Nedjo, min son, känner du inte igen oss?”. Han svarade kallsinnigt: ”Det där var igår, idag är en ny dag”. Medan makar, fäder och bröder dödades i Fero-grottorna utanför Arnas, tvingades kvinnorna till slavarbete av allehanda syften eller mördades.

De 20 assyriska familjer som bodde i min egen hemby Shtrako mördades vid samma tidpunkt av sina kurdiska grannar. Endast 12 ungdomar lyckades fly och undkom döden. Där fanns kyrkan Mor Aday från första århundradet som idag är en moské. Det tog tid innan jag fattade varför denna moské inte liknar andra vanliga moskéer. Jag kände inte heller till vad som hade hänt i grannbyn Zaz. Det var för mig den by där jag fick russin och mandel av vänliga tanter som klappade mig på huvudet, klamrades fast i mammas kjolar, när jag som barn följde med henne till Zaz. Där levde 200 assyriska familjer. När kurdiska klaner från min hemby och övriga grannbyar omringade Zaz, tog assyrierna sin tillflykt till kyrkan Mor Dimot som hade höga murar. De stod ut i 20 dagar innan hungern och törsten tog överhanden. 366 personer gav upp när de trodde på kurdernas löfte. Men alla mördades utanför byn. Endast några vackra flickor skonades. En turkisk officer som hade kommit från Midyat ingrep när han hörde talas om barbariet och räddade de kvarvarande i kyrkan. De lämnade byn men de flesta dog ändå av hunger, sjukdomar och angrepp på vägarna. När folkmordet var över återvände några få till sina hem i Zaz. Dessa kvinnor som gav mig russin och mandel var svärdets (Seyfos) efterlevande. 

En annan assyrisk grannby var Hah med kyrkan S:ta Maria. Det var byn där jag fick mitt livs dittills godaste apelsin av nunnan Sedoke, som hade ett lysande ansikte i sin svarta klädsel. Hon har också flytt till Europa. Jag vet inte om hon lever ännu. Hahborna gjorde motstånd i 45 dagar inne i den där kyrkan där nunnan räckte mig en apelsin. Bara 3-4 byar kunde göra motstånd som Hah. Resten av byarna i grannskapet blev en skådeplats för barbariet; Arbaye, Bote, Chelik, Deiro du Slibo, Habses, Kafarbe, Kafro Elayto, Kerboran, Sheherkan, Yerdo, Kfarze mfl. I alla dessa byar mördades assyrierna av kurderna som bodde i samma hemby. 

Under några år studerade jag i staden Midyat. Bland mina skolkamrater fanns assyriska ungdomar som Tuma, Musa, Salari, Gabriel, İshak och andra. På vintern, när vi tryckte ihop oss i de kalla skolbänkarna, kände jag inte till att det fanns en tid när assyrierna brändes på Midyats gator och halshöggs. Ingen av mina skolkamrater berättade heller. Till och med i glädjens dagar fanns en sorg i deras ögon, likt Mona Lisa. Långt senare förstod jag orsaken till denna djupa sorg. De hade ärvt den av sina föräldrar och äldre generationer. Men de dolde den inombords. Därför tyngdes de också av sorg. Kvar blev det som hör till ”resterna av svärdet”; skygghet, oro, en kronisk ängslighet och foglighet.

Staden Midyat belägrades av kurdiska klaner den 19 juli 1915. Assyrierna uppmanades av myndigheterna och de kurdiska och mhalmoye klanerna att ge sig. Men deras ledare Hanne Safar och Isa Zatte vägrade. I tio dagar pågick angreppet. Den 29 juli krossades det assyriska motståndet. Assyrierna hade tagit skydd i kyrkan Mor Sharbel och i familjen Adokas övervåning. Men nu ägde ett blodbad rum. Den assyriske ledaren Hanne Safar fångades och halshöggs med sitt eget svärd som han hade fått av sultanen. Hans huvud spetsades på en påle och visades runt i Midyats gator. En hel stadsdel sattes i brand. De som försökte fly dödades på plats. Hål öppnades i hustaken och eld slängdes ner så att alla inomhus kvävdes till döds. Kvinnor och barn hade samlats i två utvalda stadsdelar. Alla mördades av dödspatrullerna. De flesta som försökte fly genom olika tunnlar mördades. Unga män slängdes huvudstupa från höga hustak och dödades. Hundratals unga pojkar radades ner på marken och deras huvuden krossades av hästarnas hovar. Det som blev kvar av Midyat var en rökfylld hög av vrakdelar.

Även efter att folkmordet hade upphört dödades omkring 7 000 assyrier på olika håll i Turabdin. I några få byar som Ahlah (Halakh), Bokesyono, Deir Qubbe, Marbobo och Znaver hade assyrierna skyddats av vissa kurder. Hur mycket detta agerande kommer att förminska våra synder är svårt att veta.

Som barn brukade jag höra olika ”hjälteberättelser” från tiden för ”dekretet om de kristnas utplåning” (på kurdiska ”Fermana Fellaha”). Men jag hade svårt att placera händelserna i tid och rum. Min tankeförmåga kunde sträcka sig några få år tillbaka i tiden. Resten var en mörk och avlägsen tid, då mörka påståenden florerade friskt runtomkring mitt späda barnasinne. Det var påståenden som t ex: Den som dödar sju gudlösa (namn på icke-muslimer, ö anm) skulle hamna i paradiset eller att mördarens handflata skulle omvandlas till regnbåge och han hamnade i paradiset. Sedan rövades en assyrisk brud av en av mina släktingar som redan hade tre fruar. Hanne från Hah klagade gråtande inför min farfar och sade: ”Varför gör ni så mot oss? Vi är ju som faderlösa under ert beskydd.”

Sedan när vi som barn sprang runt i de dammiga gatorna och störde omgivningen, brukade de vuxna tillrättavisa oss med tillmälen som Arnawit (alban), Yezidi, Ermeni eller Serfillah (kristen skalle). Det senare markerade det mest nedsättande tillmälet 

När du sedan blir medveten om verkligheten för de stackars kvinnorna i Zaz, den änglalika nunnan i Hah, mina skolkamrater i Midyat… då grumlas dina glada minnen och försvinner i tomma intet. Denna känsla håller dig fast som en lasso, pressar dig hårt och en stor klump sätter sig i halsen. Då kommer du att fånga blicken hos en instängd assyrier som inte ens förmår dra sitt sista lass för att försvara sig. Du kommer att förstå blickens budskap. En blick som med Jesus ord på korset säger: ”Förlåt dem, min herre! 

Vi brukar vanligtvis få höra eller säga att folkmordet begicks av regeringen och de terrorgrupper som den hade organiserat. Folkets roll, alltså fotfolkets roll, förminskas till ett minimum. Tyvärr stämmer det inte med de historiska fakta som har kommit fram, i synnerhet inte i Turabdin. Självklart gäller samma förhållande för morden på armenierna i vissa områden. När det gäller mördandet av Turabdins assyrier visste inte alltid de centrala myndigheterna vad som pågick. Angreppen organiserades i regel på en lokal nivå. Angreppen blev verklighet genom folkets deltagande. Orsaken var religiös och ekonomisk. De lokala assyrierna var bönder med stora arealer som levde i stora byar.

En hatpropaganda sattes igång som kulminerade i ett sällan skådat barbari från kurdiska grannar, som var muslimer men som i århundraden hade levt tillsammans med assyrierna. Kurderna uppviglades till att lägga beslag på assyriernas mark, hem, värdesaker och kvinnor. Få ifrågasatte folkmordet. De som följde med strömmen och lämnade sitt tysta samtycke är inte fläckfria. Debär också en del av skulden för mördandet.

1918, när Erzincan var ”befriat”, belönades den kurdiske krigsherren Seyid Riza med titeln ”generalen av Dersim (Erzincan)” av den turkiske generalen Kazim Karabekir. Bland de kristna fångarna som Rizas styrkor hade samlat ihop för deportation och mord, fanns också hans armeniske vän Bogas Pasha, som vände sig till Riza och sade: ”Min käre vän, jag vill säga dig en sak mellan fyra ögon; Du begick ett misstag. Det som ni gör mot oss idag kommer i morgon att drabba er kurder. Kom ihåg dessa ord! Er tur kommer också”.

1915 när armenierna fördrevs från Erzincan i dödsmarscher, ropade armeniska kvinnor till de plundrande och mördande muslimerna: ”Dessa landområden kommer inte att bli era, ni kommer inte att få njuta av dem i frihet”.

Vid samma tid, när assyrierna i Hakkari fördrevs och mördades, vände sig en nestoriansk-assyrisk kvinna om för att se sitt hem för sista gången. Gråtande sade hon på kurdiska: ”ne bi xatirê we birano”.  Det betyder ungefär: Jag hoppas att ni inte får vara i fred, bröder.

Kanske är det deras profetior som har blivit uppfylla och deras böner hörda, som gjort att dödandet inte har slutat i dessa trakter efter deras avfärd. Men vi har ännu inte gjort det vi måste för att få bort den förbannelse som vilar över oss eller för att göra bot för våra synder. Därför förblöder idag ett kloster i Turabdin (syftar på Mor Gabriel, ö anm)….

Källor:

David Gaunt: ”Katliamlar, direniş ve koruyucular” [Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia during World War I, 2006]
Ahmet Kahraman: ”Kürt İsyanları”
Ayşegül Altınay-Fethiye Çetin: ”Torunlar”
samt vissa muntliga källor


Sadik Aslan