I Helsingborg har det funnits en assyrisk förening i ett par år nu. I somras blev de så slutligen en del av riksförbundet. Hujådås reporter, Ninlil Athoraya, åkte dit för att se hur föreningen ser ut sex månader senare. Det mest tydliga var att föreningen satte fokus på barnen.
Med en duns parkerar Tina Baboi bilen i ett av Helsingborgs industriområden. Männen på andra sidan gatan ropar roat och gör gester ungefär med betydelsen ”kan du inte köra eller?” samtidigt som vi skrattande kliver ur. Vi är framme vid Assyriska Kulturföreningen i Helsingborg. Föreningens ordförande Tina har plockat upp mig från stationen i centrum, och dunsen, den kom från när bilen åkte ner i en djup grop som förrädiskt gömde sig under en vattenpöl på parkeringen.
Mitt i denna öde, råa industriomgivning finner jag en varm och öppen gemenskap. Folk går i skytteltrafik för att bära in mängder med mat i lokalen, medan två pojkar leker på den lilla innergården. Väl inne får jag en kort rundvandring, det är stora lokaler man huserar i. Precis vid entrén hittar man barnhörnan som slår an tonen om vad man lägger vikt vid – barn och ungdom är vår framtid och det är till stor del dem föreningen är till för. Här finns Duplo, rit- och pysselmaterial. Ett par barn gör garnbollar, och de äldre hjälper de yngre vid svåra moment. Fantasin är den enda begränsningen för vad som kan skapas här.
Vid det stora pingisbordet håller några kvinnor på att packa upp mat som strax ska bäras en halv trappa upp till den stora salen. Det finns ett kök, men det är väl inte gjort med assyrier i åtanke. Det är med andra ord knappt så man kommer in att vända. Innan vi går upp tittar vi in i ännu ett rum. Här står ett bord och ett par stolar, kanske till kortspel? Här finns också en soffgrupp och en tv samt ett biljardbord.
När vi står i den stora salen berättar Tina att lokalerna tidigare har använts som träningslokal. Här finns alltså både omklädningsrum och duschar. Numera finns det en scen i ena änden, man har också byggt en bar som används när man har fester här. Just nu används ingen av dem, istället står borden uppdukade och vi sätter oss ner för att äta. Här träffar jag också Habib Acgül, föreningens förste ordförande och tillika mannen som startade den. Efter att ha ätit och samtalat sätter jag mig med Habib och Tina i barnhörnan för att få veta mer. Habib var ordförande i 3 år, Tina är inne på sitt andra. Jag är nyfiken på hur det var när föreningen startades, vad hade man för mål, vad var syftet? Men också vem man riktar sig till, vad som händer där och hur den fungerar rent organisatoriskt.
– I Helsingborg är vi en blandad kristen grupp som brukade träffas i olika svenska kyrkor vid högtider, berättar Habib. Det blev lite här och där. Vad jag lade märke till var att barnen var så glada när vi träffades och det slog mig att vi måste ha någonstans där barnen kan vara. Naturligtvis behövde även vi vuxna någonstans att träffas och lära känna varandra. Så 2001 hittade vi en lokal där vi var i fem, sex månader innan vi var tvungna att lämna den. Under en övergångsperiod tills vi hittade en bättre lokal började vi träffas i min restaurang på lördagar. 2003 flyttade vi in i våra nuvarande lokaler. I början kom massor med folk och många kristna visade stort intresse. Vad vi tyckte var viktigt var att föreningen inte bara skulle vara till för en folkgrupp utan till alla kristna. Vi har nu 6 nationaliteter här och är unika i landet på så sätt.
Föreningen har haft en del turbulens i sin historia. Med flera nationaliteter under samma tak är en del konflikter oundvikliga och delvis också förväntade. Splittringar och diskussioner är väl, som vanligt när det handlar om en större grupp som ska samarbeta med allas intressen i åtanke, inget nytt fenomen, men som förening är man beroende av sina medlemmar för att säkra sin fortlevnad.
– Självklart förekommer diskussioner, utan det kan man inte nå målet, fortsätter Habib. Om man inte sitter och diskuterar, han skriker och den andre gapar… det är diskussioner. Var och en har rätt att säga sin mening och idéer, vad de tänker och tycker.
På så sätt har föreningen haft tur. De medlemmar som är kvar är seriösa och engagerade, och kämpar tillsammans för att hålla verksamheten igång. För tillfället består föreningen av ca 70 aktiva och krävande medlemmar som kommer med många idéer och förslag. Varje familj hjälper till med att sköta öppning, städning, kaffekokande etc. en vecka åt gången, och många har också bidragit med möblemang och annat material. Det är inget nytt och lyxigt ställe vi befinner oss i, tvärtom så har interiören varit med om en del. Men det bidrar bara till känslan av en stark gemenskap, av kämparglöd och faktiskt även av historia och personlighet.
– Målet för föreningen är att samla föräldrarna för att visa våra barn den rätta vägen, säger Habib. Vi arbetar för att bevara livet också i våra kulturella särarter. Var och en ska få utrymme att uppleva sin kultur i den här föreningen, och ändå vara en del av gemenskapen. Och än en gång, föreningen är först och främst till för barnen. Men vi är fortfarande på väg uppför backen. Vi provar nya idéer och försöker hela tiden utvecklas. Det är en process och inget som händer över en natt.
Man förstärker barn- och kulturaktiviteter genom att träffas, spela lotto, musik och teater. Tina berättar om en grupp som dansar folkdans på nationaldagen, visar vår kultur, lagar och säljer mat. De finns på plats och berättar om vad som kan ses som typiskt assyriskt.
Men vad ger föreningen då tillbaka till sina medlemmar, vad fyller den för funktion i deras vardag? Och hur viktig är gemenskapen för föreningens medlemmar? Ja, vad Tina och Habib kan se så har föreningen framförallt skapat nya kontakter och folk har lärt känna nya människor. Viktigast är att barnen träffas och leker ihop och i synnerhet att de har kul. Lördagar är alltid bokade och alla ser fram emot att träffas. Och att föreningen är viktig för medlemmarna kan man se genom att medlemmarna visar sin tacksamhet för att föreningen finns.
Habib förklarar: – Istället för att sitta hemma och titta på TV och bli isolerade som svenskar kan de komma ut och träffa andra familjer och bli vänner. Jag kände inte alla de här människorna innan men vi har kämpat tillsammans. Det har blivit tydligt att behovet för en förening fanns.
Flera gånger liknas föreningen vid en stor familj och jag kan inte undgå att tänka på den som en förlängning av vardagsrummet. Här kan man sitta och snacka, pyssla, surfa, höra det senaste, eller köra en omgång vid biljardbordet. När vardagsrummet inte räcker till finns föreningen, och de stora lokalerna används vid allt ifrån dop till sorg. Jag är kanske något av en outsider i den här situationen, föreningslivet är en ny värld för mig som inte vuxit upp i den typen av kollektiva vardagsrum.
Jag åkte till Helsingborg utan att riktigt veta vad jag kunde förvänta mig, med vetskapen att de jag skulle skriva för med största sannolikhet har relativt stor erfarenhet av denna typ av verksamhet. Många för er så självklara saker är för mig nya erfarenheter, och det positiva är väl att jag kan se mer objektivt på det. Trots stor outsiderpotential kände jag mig ändå inget annat än väl bemött och varmt välkommen. Och är alla de andra föreningarna där ute det minsta lika Helsingborgs i värme och engagemang så tror jag nog att vi ska klara oss.