I dag börjar världens största idrottsfest, fotbolls-VM i Sydafrika. Om två dagar spelas också Södertäljederbyt mellan Assyriska FF och Syrianska FC för femte gången. Fotboll används som ett medel för att lösa konflikter på många håll i världen. Men hos oss brukar derbyspelen missbrukas för att uppvigla till konflikter bland våra ungdomar. ”Låt oss bryta denna negativa trend och göra derbymatcherna till riktiga folkfester, för i längden är vi alla förlorare om vi bussar våra barn på varandra”, skriver journalisten Augin Kurt i en krönika om fotbollens betydelse.
I går lyssnade jag till ett intressant reportage i Studio Ett i Sveriges Radio som sändes direkt från Durban, som sägs vara fotbollens huvudstad i Sydafrika. Det handlade bland annat om fotbollens roll som konfliktlösare och om hur fotbollsstjärnor som Didier Drogba medlade en varaktig fred i sitt hemland Elfenbenskusten som led av ett inbördeskrig.
I vissa afrikanska länder använder sig olika miliser som bekant av barnsoldater som hjärntvättas till riktiga mordmaskiner. När man sedan tar hand om barnen används till exempel fotboll som ett medel att låta före detta barnsoldater identifiera sig med sitt nya fotbollslag istället för sin gamla milis. Detta görs genom att man blandar barn från olika sidor i samma lag och då bidrar fotbollens gemenskap till försoning och förbrödring.
Hos våra ungdomar är fotbollen också en viktig identifikationsfaktor. Assyriska supportrar identifierar sig starkt med sitt lag och syrianska med sitt. Och detta är helt naturliga känslor, så länge vuxenvärlden låter bli att förgifta ungdomarnas attityd och uppviglar dem till att hata den andra sidan. Att älska och avguda sitt lag är en sak, men att verkligen hata motståndarna är en helt främmande tanke inom både fotboll och andra sporter. Det finns en röd linje som man inte får passera.
Tyvärr har den linjen passerats vid några av de tidigare derbyspel som hållits mellan Assyriska FF och Syrianska FC. För ett par år sedan uppviglades den syrianska sidan till den grad, att många anhängare av laget reagerade starkt när kyrkklockorna ringde i stadsdelen Geneta för att fira Syrianska FC:s seger.
De flesta tyckte att det var att gå för långt. Det handlade ändå om två vanliga lag som spelade fotboll. Man kan visst glädja sig över segerns sötma genom att ungdomar t ex kör runt och viftar med sin flagga. Men det gick till överdrift när självaste biskopen höll brinnande tal som hetsade mot den assyriska sidan och när kyrkklockorna ringde.
Vid det senaste derbyt i höstas blev stämningen åter igen hätsk efter matchen och det slutade med att Assyriska föreningens lokaler stacks i brand efter supportrarnas segerfest samma natt. Vem som är skyldig till branden är ännu inte uppklarat och lokalen är ännu inte återuppbyggd.
Jag vill med detta inte säga att den ena sidan består av änglar och den andra av demoner. Det finns säkert bråkstakar med temperament på båda sidor. Men det är uppenbart att det kan gå till överdrift om de vuxna försöker utnyttja situationen till att skapa mer konflikter. Låt oss alla vara uppmärksamma och göra derbyspelet till en riktig folkfest istället, för i längden är vi alla förlorare om vi bussar våra barn på varandra
Må bästa laget vinna.
Augin Kurt
Journalist