Om jag kunde äta Bethnahrins sand skulle jag tugga tills mina tänder gick sönder. Kanske på så sätt skulle jag kunna bli en del av jorden igen. Men jag oroar mig inte, jag har alltid kvar min rot. Två nya dikter av Saul.

Glöm inte din rot

Glöm inte din rot, ty den sitter för alltd förgrenad i marken du härstammar ifrån,
marken andra har spillt sitt blod för, blod som förankrade din rot djupare än vad du kan förstå.

Glöm inte din rot, för även när allt annat dör ut eller när nya saker blottas på ytan är det ändå det som förblir kvar.
Glöm inte din rot, alla vi har en rot, det kan vara en känsla, ett språk, ett minne, ett barn.

Glöm inte din rot.


Mitt barn

Jag vill att mitt barn som liten, blir den jag är idag
och som vuxen, bli den jag var som liten.

När jag var liten planterade min far ett träd intill vårt hus
jag växte steg för steg med trädet vid huset
jag och mitt träd blev ett med tiden och vi bildade ett samband
när jag frös så bleknade den och när jag rös så föll alla dess blad
när jag såg morgongryningen fick den liv på nytt
men mest av allt var det under somrarna som vi trivdes och var fulla av liv
för varje andetag som tog mitt liv så växte den och nu finns jag snart inte till
men du, mitt barn, förblir vad som är kvar av min tid
och du skall lik mig växa med trädet intill mitt hus.