Jag önskar jag kunde skriva ner dessa ord på assyriska, sannerligen skulle orden skaka de högsta bergen. Istället får det bli på ett främmande språk, ett fattigt språk. Därför förlorar varje ord en del av sin betydelse, en del av sin identitet, min identitet. Men jag är mer än mina ord, jag utgörs av hela mitt folk på denna jord. Signaturen Saul bjuder på två tänkvärda dikter.

På återseende

Ibland är jag död inombords
men vid minsta tanken av henne,
förblir lågan inom mig vid liv

jag hann knappt se henne i ögonen
men minns att hon är vackrare än allas berättelser,
varje minne som förloras förnimms av hjärtat
som ett hugg med en kniv

en smak av sälta och blod växer i halsen och jag dör återigen

en fejd mellan vem jag är och den jag blir är ständigt utbyten,
det finns varken rum eller tid
hon befinner sig blott ett hårstrå ifrån mig
men jag vet inte hur jag ska ta mig dit

vi är bundna,
det är dock inte via en bro, eller av en brygga,
det är så mycket djupare än så,
så mycket mer intimt.
vi delar fortfarande samma skugga

jag frågar efter hennes namn
ett spår jag kan lämna kvar i mitt minne
även vindarna frågar efter henne

hon heter Bethnahrin
jag hör ljudet av hennes namn eka varje natt
och förblir stum tills jag ser henne igen

Enbart ord

Jag är inte bara en stämma
Jag är hela folkets vrål

Jag är inte inte bara en existens
Jag är mina systrars kamp

Jag är inte bara en förnimmelse
Jag är mina bröders lidande

Jag är mitt lands väsen
vid varje vindslag hör du mig viska
varje gång trädens löv vittrar förflyttar jag mig till världens fyra hörn

Jag är mitt lands demoner
varje natt väcks jag av vad de har att säga
varje berättelse förtär min ande
varje minne av mig är levande begraven

Jag har många namn
de flesta nu även okända för mina barn
men du kommer inte glömma mig
för du bär alltid på min börda,
den belastar inte dina axlar
men den kväver ditt hjärta

Jag är sanningen dold under en slöja
Jag är Assyrien
Jag är du