Att resa till Assyrien är att utsätta sig för en känslostorm lika delar glädje och smärta. Att göra den resan nu när Nineveslätten töms på sin befolkning är att återuppleva den grymma utrensningen från Turabdin, skriver Benjamin Chukri.

Jag rör mig på de spruckna gatorna i Midyat och försöker minnas mina föräldrars berättelser från deras uppväxt här. Från tiden då assyrierna gjorde den torra jorden bördig, så att den gav dem liv och frukt medan de levde; gladde sig och sörjde. Stenarna talar i sin tystnad. De berättar om det förflutna, det som makthavarna i Turkiet har försökt radera men som lever vidare i det kollektiva assyriska minnet. 

Varje gata, varje sten, i staden har sin historia. Det var här, utanför min morfars hem, som min mor fick höra av sin far att hon skulle packa sina väskor och inte se sig om. Det var här, på vägen ut ur staden, som Mor Abrohomklostret förvandlades till ruiner medan offren skrek ut sina böner i dissonans med vapnens skrammel och kulornas vinande. Det var här, på Mor Abrohoms klostergård, som min mors farfar, Gabriel, under folkmordet, såg sina syskon ta sina sista andetag. Det var här han flydde för sitt liv, jagandes av mördarnas vapen. Hans bröders blod rann ner på den redan röda jorden, medan hans hjärtas bultande ekade i hans inre. Han uppfyllde sin brors sista önskan, att fly för att släkten inte skulle dö ut. Jag lever tack vare att han höll sitt löfte. 

Jag öppnar de stora portarna till klostrets kyrkogård. Jag känner igen min mor och fars släktnamn på gravstenarna. Överallt vilar bortgångna släktingar, deras närhet omsluter mig. Jag står tyst vid Gabriels grav. När imamernas bönekall ljuder från moskéerna slås jag av historiens ironi. Under 1800-talet hämtade assyrierna i Midyat några kurdiska familjer för att de med hjälp av vapen skulle förhandla med den grymme emiren av Bohtan. Emiren drog sig tillbaka. Familjerna förvandlade Mor Khusnoyoklostret till en borg. Hundra år efter, under folkmordet, vände dessa kurdiska familjer sina vapen mot assyrierna – vapen som var menade att användas för att skydda dem.            

Jag lämnar de döda och går ut i staden. Synen av stadens kyrkor möter mina ögon. Men stadens ägare är försvunna sen länge. Min morfars gamla hus har börjat förfalla. Min klädsel och mitt sätt att se mig runt gör att jag sticker ut. Några kurdiska barn på gatan kommer fram till mig och en språkförbistring inträffar. De försöker skrattandes imitera mitt språk. Süryani säger jag och de tittar oförstående på mig. Det står klart; jag är en främling. 

Varför lämnade assyrierna Tur Abdin, vad hände? Jag möter en äldre assyrisk kvinna, hennes klädsel och ansikte påminner mig om min mormor. Hon har svaren på mina frågor. Hon berättar. Det var oroligt under 1900-talets andra hälft. Folk mördades. Folk flydde. Sen började striderna mellan PKK och turkiska staten och byar tömdes. Assyriernas flykt skedde inte över en natt. Den började i och med folkmordet. Och på hundra år försvann nästan alla assyrier från Tur Abdin och namnet Gudstjänarnas berg förpassades till historiens skrymslen. 

Den äldre kvinnan berättar om hur Midyat var före majoriteten av assyrierna försvann från staden. Hon kände mina far- och morföräldrar. Hennes historier är inte främmande för mig – jag känner igen vissa av dem från min barndom. Jag lämnar henne med blandade känslor. Glad över att höra att det förflutna lever vidare i min hemstad, sorgsen för att jag vet att detta förflutna aldrig kommer tillbaka.         
       
Nyheterna möter mig; assyrierna har blivit bortdrivna från Mosul. Nineve ligger i ruiner för andra gången. De kristna har lämnat sina hem och begett sig mot Nineveslätten. IS, Islamiska staten, har plundrat Bakhdida och hotar hela Nineveslätten, den sista platsen i hela världen där assyrier är i majoritet. Jag försöker finna svar på varför de måste bli förföljda, varför de måste lida. Jag finner inget svar, våldet är meningslöst. Det känns som att en svart slöja lägger sig över mina ögon. För jag förstår vad som kommer att hända. Inom några månader, några veckor eller kanske inom några dagar, kommer Nineveslätten att bli som Tur Abdin. En plats där det en gång i tiden, för länge sen, levde assyrier. Och då kommer assyrierna inte ha en enda plats på jorden som de kan kalla hem.            

Mina förfäder lämnade Mosul för snart tvåhundrafemtio år sen och hamnade till slut i Midyat i Tur Abdin. De lämnade sina hem för att aldrig se sig om igen. Assyrierna som lämnade Tur Abdin för 40 år sen tycks ha gjort samma sak. Få har återvänt. Få har funnit nån mening med att bevara några band till det förflutna. ”Vi bor i Europa nu, vi lever fria här, vi levde förtryckta där, det finns inget kvar där borta”, tycks de flesta assyrier ha resonerat. Men har vi verkligen förstått följderna av vårt handlande? Medan vi i diasporan har bråkat om vår förfader hette Aram eller Ashur har en plats som varit vårt hem i mer än tretusen år försvunnit från våra händer – inom loppet av 40 år. Med namnkonflikten som förevändning, har vi under denna tid pratat illa om varandra, hatat varandra och förstört för varandra. Vi har centrerat våra liv kring det materiella och samlat pengar på hög. Vi har funnit stolthet i att känna till vilken kyrkofader som kallat sig assyrier eller aramé men endast ägnat lite tanke åt Tur Abdins försvinnande historia. Jag vill att det ska sjunka in. Vårt folk har i tusentals år investerat sina liv i Tur Abdin. De har byggt upp området, skapat hus, en historia, och försett dess karga berg med kyrkor och kloster. Men till vilken nytta? Vad fyller byggnaderna för funktion om det inte finns några människor som bor i dem? Jag begär inte att assyrier ska flytta tillbaka till Tur Abdin. Men det minsta man som assyrier kan göra är att knyta band till området och de assyrier som bor kvar där. Man kan hjälpa dem att bygga upp företag så att de får en framtid i området eller så räcker det bara att man besöker dem och visar dem att vi i Väst inte har glömt bort dem.    

Innan jag åker hem till Sverige går jag förbi Mor Barsaumo kyrkan i Midyat. Kyrkans gård är fylld av lekande barn. De kallar mig ´ammo och jag blir ännu en gång medveten om mina grå hårstrån, trots att jag bara är 25 år gammal. De spelar fotboll, hoppar hopprep och kastar gummibollar och bryr sig vare sig om det förflutna eller framtiden. Ett hopp tänds och ett leende breder sig ut över mina läppar. Jag lämnar Midyat, i förhoppning om att jag snart kommer tillbaka.   

När jag återvänder till Sverige har IS tömt Nineveslätten på assyrier och katastrofen är ett faktum. Det assyriska folket i Väst har höjt sin röst, samtidigt som omvärlden knappt har reagerat. Vi måste därför fortsätta att göra allt vi kan. Vi måste beröra politikerna, få dem att handla. Vi måste samla in pengar till de utsatta i Irak. Är det något som historien har lärt oss är det tyvärr att vårt öde ligger i våra egna händer. Varje assyrier har därför en plikt att göra sitt yttersta, för såväl Nineve som Tur Abdin. 

Benjamin Chukri