Historien upprepas. Vi har blivit brickor i ett nytt maktspel av nya statsmakter. Det är ett skrämmande faktum att den etniska rensningen intensifierats men också att vi, assyrierna, själva oavsett var tappat förmågan att försvara oss och kämpa vidare. Det är dock inte helt sant eftersom många assyrier världen över har en identitet som återspeglas i allt de företar sig. Det var en del av rörelsens mål. Assyriska organisationer har alltid tampats med problem men aldrig gett upp. Det sägs att ett folk med posttraumatiska stressyndrom lever med en känsla av maktlöshet men det är också så att de som kommer till makten låter den äta upp en. Ytterligheter. Har vi assyrier under frihetens flagg och i demokratins namn blivit civiliserade individer? Och vad betyder det i så fall?
Den 7 augusti 1933 massakrerades tusentals assyrier i staden Simeli i Irak, datumet har sedan dess kommit att bli en viktig minnesdag. Assyriers tålamod, och hopp, har satts på prov i hundratals år. Känslan av trygghet och frihet som ska vara självklart i ens hemland har för assyrierna alltid varit en lyxvara som förunnats få.
Assyriska riksförbunden arrangerad i år, precis som alla andra år, en manifestation, en fredlig demonstration, för att upplysa omvärlden om krig och rena slakten av assyrier förr och nu. Men räcker det? Den frågan är befogad eftersom bevakningen av media och ansvariga politiker var närmast obefintlig. Tillställningar som denna registreras i förbifarten utan att väcka något större intresse, varken inom det svenska samhället eller bland det assyriska folket. Vad krävs för att våra mänskliga rättigheter ska bevaras och rätten till assyriskt liv ska skyddas? Vid årets manifestation sade en av de inbjudna huvudtalarna Margareta Viklund, ordförande i Svenska kommittén för Assyrier, att de levande måste ansvara för de dödas röst. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. Nu är frågan hur man ska få fler levande att vilja vara sina dödas röst, den röst som brutalt tystades ned och som fortfarande på ett bestialiskt sätt tystas ned.
Det är hög tid att rannsaka oss själva. Vi klankar ned på andra, alla andra, eftersom vi anser att varken media eller politiker gör tillräckligt för att, till exempel, stoppa den pågående etniska rensningen i Irak. Men hur stor är viljan hos oss assyrier i diasporan att föra kampen vidare? Stor skulle vi vilja säga. Vi har på både individuell och organisatorisk plan visat att vi kan göra våra landsmäns röst hörd, att vi kan nå den politiska toppen, så som europeiska parlamentet och den amerikanska kongressen. Vad är det då som saknas? Enighet är svaret.
Ett enat folk är ett starkt folk! Hade vi varit eniga idag hade vi lyckats skydda våra bröder och systrar bättre, det är vi nog alla överens om. För den kunskapen har vi för vi är ju intellektuella, civiliserade människor som integrerats och anpassat oss väl till det moderna samhället. Som civiliserade tänkande individer är vi sansade och agerar inte förhastat. Individualismen som präglar det svenska samhället har anammats av vårt folk utan eftertanke, och försatt oss i passivitet. Den har bringat med sig schismer, konflikter, personangrepp och ryktesspridning. Faktorer som genomsyrat, och genomsyrar, den assyriska rörelsen. Nu finns det inget utrymme för det, vi har enbart ett val och det är att förena oss, det är nu eller aldrig, och vi, i förbundsstyrelsen, vill inte gå till historien som den grupp som inte gick i täten för enighet. Hujådå!!! Vi uppmanar alla att blicka framåt och se möjligheterna. Vi kan! Vi ska!