Alltid har jag fått höra av mina föräldrar hur mycket jag ska uppskatta det jag har hemma i Sverige.Hur väl jag ska utnyttja alla möjligheter jag får.Men inte en enda gång har jag insett den djupa innebörden av de orden. Förrän idag, då jag kommit hem från min drömresa. Resan som tog mig till mina föräldrars hemland – Tur Abdin, i Turkiet.

Jag, som är född i Sverige och har allt jag behöver, har alltid velat se och veta hur mina föräldrar hade det innan de invandrade hit. Alla berättelser jag hört om hur svårt de hade det, har bara varit bleka tankar i mitt huvud. Men idag vet jag vad alla dessa historier handlade om.

När jag väl satte ner min fot i pappas by Habses, där han växte upp tillsammans med sina föräldrar och sex syskon, förstod jag innebörden av meningen om att livet är hårt. Jag gick runt i byn, bland alla småhus byggda av stenar, genom den torra och heta luften och den varma grusen under mina fötter. Jag stod där och tänkte: Jag går i pappas fotspår.

Jag sökte efter huset och fann farmors hem. Huset som byggdes av farfars bara händer, där sten för sten lades på varandra och tillslut blev en boplats. Jag fick tillåtelse att få gå in i huset, som idag bebos av muslimska turkar, och tog tillfället i akt. Huset bestod av ett allrum, där hela familjen sov, åt och umgicks. Inga bord eller stolar fanns, inga sängar och inte heller någon toalett eller dusch, utan endast madrasser liggandes på golvet och tunna gardiner på fönstret som gav rummet lite skugga.

Uppassningen vi har hemma i Sverige finns inte där. För att människan där ska få sig ett glas vatten måste de gå en bit för att komma till brunnen där dricksvattnet finns. Någon bil för att kunna förflytta sig med finns inte heller, utan den uppgiften får åsnan utanför huset ta hand om.

Känslan jag fick av att befinna mig där, mitt bland en 4000 år gammal historia, kan jag inte riktigt beskriva. Jag kunde inte förstå att jag stod där, på platsen min pappa föddes och på platsen min farfar begravdes i.

Att livet kan vara så fattigt och enkelt var för mig svårt att inse. Men att se människans lycka och kärlek i den lilla byn var ändå ett mysterium för mig. Jag kunde genom människans sammanhållning och varma välkomnande känna hur glada de var inom sig. De var inte beroende av det materiella utan endast av kärleken till varandra.

Synen gav mig en självisk känsla av otacksamhet. Samtidigt kom jag tillbaka till Sverige med en starkare identitet och full medveten om vad jag har för möjligheter och vad jag ska ta vara på. Det mina föräldrar inte hade och aldrig fick har jag serverat framför mig. Det ska jag utnyttja och behandla så väl att det även ska glädja dem.