Ingmar Karlsson som är Sveriges konsul i Istanbul har i år publicerat boken ”Europa och turken. Betraktelser kring en komplicerad relation”. Föreningen ACSA ställer sig kritiska till innehållet i boken och här följer deras reaktion på den.
Sveriges konsul i Istanbul, Ingmar Karlsson, har haft stort genomslag hos svenska beslutsfattare när det gäller olika frågor, såsom speciellt Sveriges syn på Turkiets EU-medlemskap.
Karlsson ger ett tydligt besked om var han själv står, genom sin under 2007 utgivna bok, ”Europa och turken, betraktelser kring en komplicerad relation”. Karlsson har även tidigare gett ut böcker, i väsentliga drag med samma inriktning.
Det anmärkningsvärda är att det så tydligt framgår att Karlsson i boken i realiteten för Turkiets talan när det gäller landets historiska och dagsaktuella frågor. Karlsson rättfärdigar genomgående turkarnas historiska förbrytelser och bagatelliserar deras dagsaktuella kränkningar av mänskliga rättigheter och andra missförhållanden. Karlsson ger i praktiken uttryck för missaktning mot alla Turkiets minoriteter, både vad gäller deras historiska som dagsaktuella relationer med det turkiska etablissemanget.
De kristna, såsom armenierna, har enligt Karlsson varit beväpnade femtekolonnare, se avsnittet därom. Därmed har Karlsson rättfärdigat turkarnas historiska och även dagsaktuella övergrepp.
Intressant och slående är Karlssons syn på bulgarer, greker och andra folkgrupper i området och hur de har befriat sig från imperiet. Karlsson väljer att uteslutande tillvita dessa underkuvade nationer våld och övergrepp på civila turkar eller muslimer, medan den turkiska sidan enbart skulle ha utövat en legitim reaktion på detta. Karlsson skriver att befrielserna innebar att först dödades turkar för att dra uppmärksamhet på situationen mot turkarna. Detta skulle ha varit legitima skäl för det ottomanska rikets övergrepp och övervåld med att försöka kväsa upproren.
Karlsson tycks inte alls ha någon sympati för företeelser såsom nationell självbestämmanderätt så snart turkiska intressen är involverade. När det gäller det ottomanska rikets sammanfall under 1800-talet och fram till det första världskriget, har Karlsson således genomgående antagit imperiets perspektiv och enligt Karlsson har de nationer som befriat sig begått övergrepp och skadat imperiet.
På samma sätt behandlar Karlsson även massakrerna på armenierna, inom ramen för folkmordet under det första världskriget. Karlsson har ett rent turkiskt, chauvinistiskt perspektiv på orsakerna till folkmordet på armenierna och andra kristna grupper under denna tid. På sid 173 återger Karlsson att armeniska friskaror härjade bakom de osmanska linjerna och beredde marken för ett ryskt angrepp på det osmanska riket. Redan här lägger Karlsson skulden på armenierna och rättfärdigar det folkmord som sedan förövades mot armenierna och andra kristna.
Trots att hela världens historiker med samvete säger motsatsen, väljer Karlsson att enligt den turkiska, chauvinistiska versionen lägga skulden på armenierna även i samband med Turkiets inträde i kriget.
Armenier ska enligt Karlsson ha utövat sabotage och attacker mot allt som rörde den osmanska krigföringen, särskilt mot militära rekryteringskontor, regeringsbyggnader, polisstationer och militära anläggningar. Karlsson påstår att armeniska band anföll kurdiska byar och att kurderna svarade med motattacker. Genom denna beskrivning söker Karlsson påvisa att armeniska räder och kurdisk hämnd skulle ha varit legitima skäl för de massmord på armenier som följde. Karlsson har sammanfattningsvis valt att inte ta till sig eller återge annat än den turkiska, chauvinistiska versionen av detta.
Den turkiska staten har under ett tiotals år försökt misskreditera ”Den Blå Boken”, egentligen ”The Treatment of the Armenians in the Ottoman Empire”, utan att lyckas. Det turkiska parlamentet antog 2005 en förklaring att den nämnda boken är enbart ett propagandaverk av det dåvarande brittiska propagandaministeriet. Samtliga 550 turkiska parlamentsledamöter skrev under ett brev som sändes till det brittiska parlamentet i vilket de krävde att även det brittiska parlamentet skulle förklara boken såsom enbart ett propagandaverk.
Det brittiska parlamentet har besvarat det turkiska kravet med att boken återger sanningen och att de är beredda att grundligt påvisa detta.
Nu gör Karlsson i sin bok exakt detsamma som de turkiska parlamentsledamöterna och chauvinistiska historikerna. Karlsson betecknar boken som en smädeskrift mot turkarna, huvudsakligen inspirerad av greker och armenier, som gav uttryck för ett öppet och ogenerat turkhat i rasistiska termer.
Inledningsvis kan man fråga sig vad som vore fel, med att hämta inspiration från armenier och greker. De kan väl knappast uteslutas som uppgiftslämnare av turknationalistiska skäl. Utöver att armenier, greker, assyrier-kaldéer-syrianer i praktiken är utrotade från Anatolien skulle därmed de överlevandes berättelser vara rasistiska och uttryck för ogenerat turkhat. Om man drog en parallell med andra världskriget, skulle således inte judar, utan att vara rasister, kunna lämna trovärdiga och legitima uppgifter om sitt lidande under den tyska nazismen.
Karlssons påstående om bokens innehåll är dessutom en grov lögn. Boken vilar på bara två armeniska av totalt 152 rapporter. En rapport av svenska missionären Alma Johansson ingår.
Toynbee har i Den Blå Boken samlat olika fristående rapporter 1915-16, som tidigare hade publicerats i USA, vilka var skrivna av bland annat diplomater och missionärer. Med tanke på att USA då stod utanför kriget, kunde dess medborgare resa relativt fritt i Ottomanska riket. De flesta av de 152 rapporterna kommer från the American Board of Commissioners for Foreign Missions, ABCFM, the Committe on Armenian Atrocities och The American Committe for Armenian and Syrian relief. Många rapporter härrörde från tyskar, som då var turkarnas allierade. Det historikern Toynbee rätteligen gjorde, var att sammanställa dessa tidigare i USA publicerade rapporter, källgranska dem och sedan publicera dem.
Denna källgranskning avsåg i ett fall en armenisk flicka som tjänstgjorde hos den italienska konsuln i Trabzon. Flickan hade varit ögonvittne till bortförandet av tusentals armenier. Hennes version stöddes av konsuln och en vakt vid den ottomanska banken.
Enligt Karlsson skulle detta vara ogenerat turkhat och rasistiskt. Envar av dessa rapporter stöds dock på detta sätt av flera olika ögonvittnen, vilket idag är känt bland varenda historiker med samvete. Dessa rapporter är tillgängliga för varje person i England och USA och varje rapport är exakt daterad och man känner idag till varje uppgiftslämnares identitet.
Vidare misskrediterar Karlsson, liksom turkiska chauvinister och historiker idag, de missionärer som var verksamma i Ottomanska riket, eftersom dessa har nedtecknat vad de iakttog under folkmordsåren. Därmed har de ådragit sig det turkiska etablissemangets intensiva hat. Karlsson försöker med en välkänd metod misskreditera missionärerna genom påståenden att de enbart var intresserade av att hjälpa kristna och aldrig skulle ha varit intresserade av att hjälpa muslimer.
Karlsson går så långt som att påstå att amerikanska missionärer under hungersnöd hjälpte armenierna men struntade i muslimerna. Han påstår att muslimernas lidande inte angick dem, med syfte att misskreditera deras trovärdighet pga det stora antalet rapporter från missionärer om mord och övergrepp under folkmordsåren. Karlsson lastar även missionärerna för att ha bidragit till den nationella, armeniska kampen genom sina propagandaaktiviteter i Europa och USA mot det Ottomanska riket och för att därigenom ha stärkt bilden av den grymme turken.
Karlsson far med osanning om missionärernas verksamhet och inställning.
Den kurdiske historikern och forskaren, Ali Haydar Koc, har berättat att missionärer öppnade en skola 1852 i vilajetet Harput. Kurdiska, muslimska elever gick där tillsammans med armeniska och assyrisk-kaldéisk-syrianska barn. Det fanns kurdiska barn i samtliga 21 skolor som bedrevs av missionärerna. Efter 1908 skickades många kurdiska fabriksarbetare till USA, med hjälp av missionärerna. Missionärer öppnade sjukhus och gav hälsovård i många städer.
Enligt den kurdiske forskaren, Dr Naci Kutlay, hjälpte missionärer kurderna att ge ut sin första tidning på det egna språket.
Den turkiske historieforskaren, Taner Akcam, till vilken även Karlsson refererar, skriver hur krigsministern Enver Pascha belönade och gav medaljer till missionärer för att de omhändertog sjuka och sårade soldater på missionssjukhusen. En av dessa missionärer avled efter att ha smittats av en soldat. Men Karlsson utelämnar medvetet detta, med syfte enbart att svartmåla de kristna i Turkiet.
Taner Akcam har forskat om och har erkänt folkmordet. Han har bestämt avfärdat påståendet att massmördandet skulle ha haft sin orsak i uppror från de kristna. Han har lika bestämt avfärdat den turkiska sagan om nödvändigheten att förflytta de kristna pga uppror. Taner Akcam har kommit till slutsatsen att ungturkarna hade som målsättning att skapa en turkisk, homogen stat där de kristna inte hade någon plats. Men denna slutsats passar inte Karlsson. Han tar hellre chauvinistiska och fascistiska turkiska historikers lämningar.
Karlsson beskriver även Turkiets nutidshistoria mycket ensidigt. Han utelämnar viktiga, stora skandaler i Turkiet i vilka staten och etablissemanget har varit djupt involverade. Dessa skandaler har haft inslag av både narkotikahandel och terrorism.
Staten är direkt kopplad till ”Susurluk-skandalen” 1993. I den utredning som företogs framgick kopplingar såväl till internationell narkotikabrottslighet som till terrorister och skyddande av dem.
Vid händelserna i Semdinli 2005 placerade två civilklädda arméofficerare en bomb i en bokhandel i staden, vilket förorsakade att en person omkom. Officerarna greps av folkmassan på bar gärning. Det befanns på platsen att deras officiellt registrerade bil var full av vapen avsedda för terrorism. Om officerarna hade kommit undan, skulle dådet sannolikt ha skyllts på terrorister. I detta fall kunde konstateras att staten, med dessa metoder, dödade sina medborgare.
Även det rättsliga efterspelet var karakteristiskt. Den åklagare, som ville gå till botten med fallet, avskedades från sin tjänst. Även en högt uppsatt underrättelseofficer som uttalade att: ”Man kan inte gripa tjuven om han är inne i huset och har nycklar” avskedades.
Karlsson tar inte heller på något seriöst sätt upp hur det turkiska etablissemanget bildade sitt eget Hizbollah, genom vilket man under tiotals år mördade demokrater, intellektuella och utövade terror mot minoriteterna. Högt uppsatta personer i Turkiet har medgivit detta, men Karlsson anser inte saken värd att behandlas så som den bör.
Karlssons agenda vad gäller Turkiets medlemsansökan till EU är värt ett särskilt kapitel.
Enligt Karlsson har Turkiet uppfyllt Köpenhamnskriterierna. Karlssons påstående framförs liksom i förbigående såsom en självklarhet som inte är avsedd att närmare analyseras eller bemötas. Han betecknar de personer som är emot medlemskap som hycklare och de krav på förbättringar som ställs som hyckleri.
Enligt de politiska kriterierna måste varje medlemsland ha stabila institutioner som garanterar de uppräknade politiska rättigheterna. En sådan garanti från Turkiets skulle inte hålla för en granskning gentemot vad som framgår av EU-kommissionens årliga, successiva ”framstegsrapporter” rörande Turkiet. I dessa framgår omfattande kränkningar av de politiska rättigheterna. Det är snarast Karlsson, som påstår att Turkiet har uppfyllt förpliktelserna inte bara formellt utan även i realiteten, som gör sig skyldig till hyckleri.
Vidare närmast hotar Karlsson européerna med vad som kan bli följden om Turkiet inte antas som medlem av EU.
Karlsson målar upp en bild, enligt vilken Turkiet är en stat i den europeiska gemenskapens utkant och utgör buffert mot dels arabvärlden och dels österut mot de tidigare sovjetiska ”turkrepublikerna”.
Om Turkiet inte släpps in i EU kommer landet, enligt Karlsson, kvickt att överge sitt europiska perspektiv och i stället vända sig mot dessa länder. Detta kommer, enligt Karlsson, att få till följd att muslimerna i Turkiet och dessa delar av världen kommer att radikaliseras. Samtidigt kommer då muslimerna i Europa att ”ghettoseras” och radikaliseras på ett sätt som skulle äventyra dessa europeiska staters inre säkerhet och stabilitet.
Karlsson har presterat en turkisk partsinlaga med en i flera delar faktamässigt falsk framställning och ett i många delar rent emotionellt engagemang för Turkiets sak. Den bild Karlsson framställer av Turkiet, överensstämmer nära med den officiella, chauvinistiska turkiska bilden.
Svenska politiker, beslutsfattare, myndigheter, opinionsbildare har, genom Karlsson, Sveriges konsul i Istanbul, nu och tidigare i många avseenden fått en falsk bild av Turkiet.
Hur kan det komma sig att en svensk, ledande diplomat på detta sätt går så långt i att tillgodose den turkiska statens intressen genom att bland annat förvanska, utelämna och förfalska historiska källor.