Margareta Viklund har länge varit ordförande för Svenska kommittén för Assyrier och kämpat för assyriernas rättigheter i drygt tretton år. I år besökte hon Irak för att, med egna ögon, se hur ”hennes” folk har det. Läs hennes tal från Martyrernas dag.

Jag vet att många av er, som är här idag, har nära och kära som ni nu tänker på. Alla dem som miste sina liv, offrade allt de hade, dog för hela kristenheten, under folkmordet – Seyfo – 1915-1918. Deras insats och lidande intill döden kan inte, får inte, glömmas bort och inte heller det lidande och det kaos som följde i spåren av detta folkmord.

Varför dessa kristna assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer, skulle dö vet jag inte, men ett vet jag: De levande har stort ansvar för de dödas sak att försvara och bevara vad de döda upplevde som sanning, rättvisa, anständighet och rätten att säga sin mening.

Året 1918 blev inte slutet på folkmordet på assyrierna. Jag påstår på nytt, det som jag sagt under många år, att folkmordet fortfarande pågår. Det finns många exempel på det. Men det är så tyst om det. Västvärlden är så tyst. Sverige är så tyst.

Det var inte så länge sedan Dinkha Elia, Josef Isho och jag kom tillbaka från en omtumlande resa i norra Irak. Uppdraget där var att försöka finna ett projekt, som vi i SKA – Svenska kommittén för assyrier – skulle kunna arbeta med. Det är SKA:s projekt, 10 kronor till Assyrien, som givit oss möjligheter att söka bidrag hos Forum Syd, en sidoorganisation till SIDA. Tack alla ni som bidrar till vår insamling.

Jag tror och hoppas att vi hittade ett projekt som skall kunna godkännas av Forum Syd. Det handlar om ett kvinnocenter i ett bergsområde på gränsen till Turkiet. Det är inte ett särkilt lugnt område, men det bor många assyrier/syrianer/kaldéer där. Det finns byar med enbart assyrisk befolkning. Många av dem hade flytt dit från oroligheter i Bagdad och andra delar av Irak på grund av förföljelser, hot, trakasserier, överfall och våld. Många har kommit tillbaka till sitt ursprungsområde, men har engentligen inget att leva av.

”Vi har inget här, ingen skola, läkare, barnmorska, ingen som intresserar sig för barnen, inga arbeten och inga riktiga bostäder att bo i” berättade assyriska kvinnor, som jag mötte där. En del bor i hus, som inte är isolerade och de har inte heller någon ved att elda med. Och det kan bli ganska kallt där uppe bland bergen. Jag såg faktiskt snö, som låg kvar på bergstopparna. Jag mötte människor om suttit i fängelse för sin tros skull och sina politiska årsikters skull.

Jag var också i Simele. Jag kommer aldrig att glömma mötet med en speciell man. Han hade varit med om det fruktansvärda blodbadet år 1933. visserligen var han ett år då, men han räddades på något mirakulöst sätt. Hans pappa berättade för honom, om och om igen under hans uppväxt, vad som hände vid den fruktansvärda massakern.

I Simele är det idag svårt att bygga och odla. Vart man än gräver i marken, stöter man på skelett och andra delar av döda och begravda människor från den stora massakern. Det är som om hela byn ligger på en jättestor gravplats. Den helt förstörda byn Hijerke, som vi såg på avstånd, låg i ruiner. Precis som Simele. Men Hijerke har också sin särkilda historia, som bland annat handlar om martyrerna Shebas och Jamils heroiska insats för att rädda människorna där. En insats som för båda ledde till döden.

Det som jag nu talat om och det som sker på många platser idag är fruktansvärt. Men Västvärlden, inklusive Sverige, tycks bara rycka på axlarna, sätta på sig skygglapparna och gå vidare som om inget har hänt.

Året 1915 var inte ens början på folkmordet. Men det var ju då assyriera fick sällskap av armenierna i döds- och förintelsevågen i framförallt Turkiet. Folkmordet pågår idag. I Irak och i andra länder. I exempelvis Bagdad, stadsdelen Dora, tvingas assyrier konventera till islam eller också lämna sina hem, lämna sina döttrar eller andra kvinliga släktingar för tvångsgifte med muslimska män. Sälvklart att de flyr för sina liv. Om de inte överger sin kristna tro, utsättas de för våld av olika slag, terrorhanlingar, fråntas allt de har, dödas och så vidare. Och så vidare.

I Norra Irak kände och såg jag hotet och dess konsekvenser på många sätt. Och det dröjde ju inte heller många dagar, efter det vi kommit hem förrän den kaldéiske prästen Ragheed Aziz Ganni och hans medhäjlpare dödades i Mosul. Således ännu fler martyrer för folket och sin kristna tro.

Jag såg och mötte militärer vid vägspärrar och av framförallt kurder välbevakade kullar och berg med milsvida vyer och utsikter. Jag såg, hörde och kände. Assyrierna är hotade från alla håll. Men de är modiga. ”Jag lämnar aldrig mitt folk. Jag behövs här”, sa en modig och mycket beundransvärd kvinna som jag mötte. Jag måste erkänna att inte heller jag kan lämna assyrierna.

Martyrernas antal ökar för varje dag! Det måste bli ett stopp på detta systematiska dödande av människor på grund av deras tro, politiska uppfattning, ursprung och religion. Alla vi människor har samma värde och det måste repekteras även om vi är olika och har olika uppfattningar. Det handlar om rätten att säga sin mening. Det handlar om sanning, rättvisa och anständighet. Det handlar om mänskliga rättigheter och rätten att få leva.

– Seyfo, folkmordet 1915-1918, måste erkännas! I kampen att få Seyfo erkänt, får vi inte glömma alla dem som idag offrar sina liv för sitt folk och sin tro. Vi måste alla hjälpas åt opinionsarbetet och dra åt samma håll. Tänk efter vad Du skulle kunna göra! Du kan mer än du tror!

– Samarbeta och lös namnfrågan!

– Ett område, en zon måste inrättas, där assyrierna kan få bo och leva i trygghet! Det som för några år sedan mer eller mindre var en utopi kan vi hjälpas åt så att det blir verklighet!

 Relaterade artiklar:
– En plats där vi kan fälla våra tårar – Sabri Atman