Under middagen berättade min georgiska vän, Wato: ”Rakel är assyrier”. Inte särskilt dramatiska ord. Men just i Georgien skulle de visa sig vara det.

Jag minns första gången jag fick höra det. Att vi talade samma språk som Jesus. Jag var inte många år, men helt plötsligt omslöts söndagsskolan av en helt annan känsla. Det fanns ett nytt band mellan mig och de exotiska bilderna från det förlovade landet.

Sedan dess har jag nämnt denna språkliga detalj för diverse människor kanske tusen gånger. Lågt räknat.

I nio fall av tio är det knappast någon som bryr sig. I ett fall av tio kan ett litet, litet intresse utrönas. Inte så att jag förväntar mig stående ovationer. Men ändå. Det borde väl vara intressant att man behärskar ett så historiskt centralt språk. Det kan förmodligen inte heller skyllas på Mel Gibsons blodorgie ”The Passion of the Christ” där det talas arameiska. Det religiösa – och språkliga – intresset verkar helt enkelt ha nått sin fryspunkt.

Min frustration har givetvis även andra grunder. När jag växte upp i Jönköping visste väldigt få vad assyrier var. Det låg något uråldrigt över ordet. Nästan som att kalla sig för babylonier eller ta fram en sten och börja knacka ut kilskrift. I dag känner i alla fall de flesta svenskar till fotbollslaget Assyriska FF. 

Men så besökte jag Georgien, ett litet ortodoxt land som gränsar till Turkiet, Ryssland, Armenien och Azerbajdzjan. Jag och några svenska vänner var inbjudna på middag i staden Gori, där Stalin föddes 1878. Det är en surrealistisk liten stad där diktatorn fortfarande hyllas.

Vi åt fantastisk mat och drack av vinet som vår värd Rafael tillverkat själv. Under middagen berättade min georgiska vän, Wato: ”Rakel är assyrier”. Inte särskilt dramatiska ord. Men just i Georgien skulle de visa sig vara det.

Några dagar senare fick jag en religiös ikon av Wato. Där var ”13 Assyrian Fathers” avtecknade. Bakgrunden är att tretton munkar anlände till Georgien på 700-talet och startade kloster runt om i landet. Ofta på avlägsna platser.

De assyriska munkarnas inflytande har beskrivits som centralt för den georgiska kristna rörelsen. Det mest kända klostret, David Gareji, anses än i dag vara en av Georgiens mest heliga platser. Kyrkomålningarna där tillhör också några av landets viktigaste verk från medeltiden.

Vi åkte till David Gareji i en skakig liten röd buss som saknade både fönster och riktigt baksäte. Delar av klostret är uthugget direkt i klipporna. Det ligger i öknen på gränsen till Azerbajdzjan och utsikten är något av det vackraste jag någonsin har sett. Rödrandiga klippor som är dragna längs ett landskap som aldrig verkar ta slut. Som en impressionistisk färgexplosion, men med sakrala förtecken.

För att komma till det äldsta grottklostret var man tvungen att vandra på en smal stig på hög höjd. Det är svårt att föreställa sig hur man har kunnat bygga något här. Munkarna, som var tvungna att övervinna både sin höjdrädsla och de farliga djuren, måste ha styrts av en enorm målmedvetenhet.

Wato, som är starkt religiös, tittade uppfordrande på mig. Han var särskilt nöjd med att just jag hade följt med. Som om jag skulle kunna förkroppsliga ett band mellan honom och de tretton munkarna.

Det var en särskild känsla att någon plötsligt kände till – och uppskattade – ens bakgrund.

Men det finns nackdelar också. Som när Wato på middagen senare konstaterade att jag var den enda bland de svenska gästerna som skulle våga äta den klassiska rätten hjärna med ägg. Jag spelade med. Tuggade och log ansträngt. Wato verkade nöjd med den moderna tidens assyrier. Och när jag svalde intalade jag mig själv att det var en rätt liten uppoffring jämfört med att knacka ut kloster i klipporna.

Rakel Chukri bor i Malmö och arbetar som kulturskribent på Sydsvenskan.
Hon undervisar även på Malmö högskola.