Vi lever i ett modernt samhälle som involverar mycket tid för allt annat än varandra. Vi bekämpar fördomar om oss själva, varandra och fördomar vi har om Sverige samtidigt som vi inte får glömma våra rötter. Det är påfrestande. Därför är behovet av kommunikation nu viktigare än någonsin.
Jag tittade på Josef Fares film, Zozo, på tv för inte så länge sedan. Zozo blir slagen i skolan av tre svenska killar som är något år äldre än honom. När han kommer hem vågar han inte berätta för sina farföräldrar. Men hans farfar får ändå reda på vad som sker på skolan och uppmanar därför Zozo att slå tillbaka. Han lär alltså Zozo hur han ska lösa sina problem. Hans farfar har startat en cirkel.
Många av scenerna i filmen var som att se scener från mitt eget liv. ”Den dagen jag hör att någon i skolan har slagit dig kommer jag att slå dig när du kommer hem!”. Jag fruktade min bror Ninos ord under en stor del av min barndom. Det var inte för att jag var en bråkstake eller för att han på något sätt försökte vara grym mot mig, han kände bara inte till ett bättre sätt att lösa problem. Det var ju trots allt så vår pappa hade lärt honom. Ninos bidrog bara med sin del till cirkeln och jag lydde.
Vi har svårt att bryta oss ur onda cirklar. När man bor i ett samhälle med en kultur som skiljer sig avsevärt från den egna uppstår självklart ”nya” och främmande problem. Den äldre generationen har svårt att förstå att problem ens existerar ibland, ännu svårare att ta itu med dem. Det är lättare att förneka och lägga över ansvaret på samhället. Detta förtroende för samhället går till överdrift.
Det är orealistiskt att tro att skolan ska lösa de problem som man själv inte vågar ta i. ”Varför går det dåligt i skolan för dig? Du behöver inte oroa dig för pengar, du får hemlagad mat varje dag, och vi låter dig gå ut med dina kompisar…” Djupare skrapar man inte på ytan. Och när samhället inte kan lösa våra problem, gömmer vi det inom familjen, men löser vi dem?
Om man frågar en typisk assyrisk familj om de har några problem skulle många spela helt oförstående och närmast chockade. De skulle komma med motfrågan: ”Qaj? Har du hört något?” Min erfarenhet är att vi väljer att undvika problem för att vi är för rädda för att andra ska veta om dem. Rädslan för att bli varje hushålls samtalsämne verkar driva oss tillbaka i utveckligen istället för framåt. ”Gud förbjude att någon får reda på att min son/dotter går hos en psykolog, de kommer att tro att han/hon är mentalt störd.” Eller ännu värre, att man är en dålig förälder och det är därför ens barn behöver psykiskt hjälp. Varför är det så viktigt för oss att upprätthålla en fasad om den välordnade familjen?
Vi lever i ett modernt samhälle som involverar mycket tid för allt annat än varandra. Vi bekämpar fördomar om oss själva, varandra och fördomar vi har om Sverige samtidigt som vi inte får glömma våra rötter. Det är påfrestande. Därför är behovet av kommunikation nu viktigare än någonsin.
I våra försök att visa hur perfekta vi är glömmer vi att vi inte är ensamma, vi har alla problem. Med tanke på vilka förutsättningar vårt folk hade när vi kom hit och vilka förutsättningar vi skapat för oss själva sedan dess, verkar det som att vi har lyckats bra med allt annat än just kommunikation. För hur kommunicerar man i tystnad? Speciellt när det ofta känns som att ingen vill lyssna?