Har du någonsin undrat varför assyrierna tillhör de mest hängivna kristna? Faktum är att kristendomens grundfundament är så djupt rotade i våra liv att vi ofta känner oss som ett med vår tro. Hur kommer det sig? Journalisten Augin Kurt reflekterar över sambandet mellan kristendomen och de forna assyriernas tro.

Om man kort ska förklara varför assyrierna och kristendomen är så starkt sammankopplade får man ett lika enkelt som överraskande svar, nämligen; vi har haft samma tro i mer än sex tusen år. När vi blev kristna bytte vi bara ut namnet på olika företeelser, men fortsatte att utöva samma tro och livsåskådning kring universums skapelse. Med andra ord vilar kristendomens grundideologi på assyrisk och sumerisk tro.

”Assyrierna var monoteister före Kristus och kristna efter honom och det förflutna ledde därför till det nuvarande utan avbrott ”, skriver Patricia Crone och Michael Cook i boken Hagarism från 19771.

Assyrierna trodde på den allsmäktige guden Ashur, som formades av nio olika karaktärer. De hade också treenigheten som grund för sin tro. Enligt fornassyrisk tro var det genom treenigheten som balansen i kosmos uppehölls, d v s via fadern och modern i himmelen tillsammans med den assyriske kungen som deras ställföreträdare på jorden.

När kristendomens grundvalar lades fast vid den nya lärans barndom såg de assyriska representanterna till att treenighetsläran fördes in i den kristna trons grundsatser. Så här skriver t ex Simo Parpola, professor i assyriologi vid Helsingfors universitet, om treenighetens ursprung i sin artikel Sons of God (här i översättning av Christina Jacob):

”Eftersom kungen i kontrast till gudarna är av kött och blod, måste hans väsensenhet med gud förstås ses som något andligt. Det var inte något som uppehöll sig i hans kropp utan i hans andliga natur, i hans psyke eller själ. Han var således ett väsen bestående av både materia och gudomlig natur. Detta låter väldigt mycket likt Homoousios-doktrinen, som förkunnades under konsiliet i Nicaea år 325, där man fastslog att Sonen vore ”av liknande gudomsväsen” som Fadern. Enligt Gilgamesh-eposet var dess hjälte en ”fulländad kung”, till två tredjedelar gud och en tredjedel människa.

Ishtar, kungens gudomliga mor, var Assurs fru. Assur var rikets högsta gud, där han enligt de assyriska källorna beskrevs som ”gudarnas totalsumma” och den enda sanna guden. Således var Assur underförstått kungens ”gudomlige far”, medan den förre var hans ”son” i mänsklig form. Denna far-mor-son triaden, bestående av Assur, Ishtar och kungen, påminner en om den heliga trefaldigheten i kristendomen, där enligt Athanasios sonen har ”precis samma gudomlighet som Fadern, men att denna gudomlighet är snarare som uppenbarad än inneboende.”

Likaså är de fyra evangelisternas symboler direkt hämtade ur den mest kända assyriska symbolen, den bevingade tjuren Lamasu, enligt Parpolas efterforskningar. Evangelierna är som bekant ordnade i Matteus, Markus, Lukas och Johannes. De har i tur och ordning symbolerna människa, lejon, tjur och örn – alla fyra varelser i samma rangordning som det assyriska originalet. Det kan tyckas som en slump, men varför valde man i så fall inte en häst, ett lamm eller något annat uppskattat djur som symbol om inte avsikten var för att fortsätta samma tradition som de forna assyrierna? Idag är det få människor som är medvetna om kopplingen mellan gamla assyriska symboler och nuvarande kristna symboler.

En annan, minst lika intressant, symbol är korset. För några år sedan satt jag hemma hos en bekant och bläddrade i en historiebok på tyska som heter Mesopotamien2. Jag kan inte läsa tyska och tittade därför mest på bilderna. Där såg jag på flera ställen bilder av lertavlor med kors i olika utföranden. Bildtexten upplyste om att det var tavlor som daterade sig till 4 000 år f Kr, alltså 6 000 år tillbaka i tiden. Jag blev fundersam och nyfiken på vad våra förfäder använde korstecknet till. Dagen efter skrev jag ett mejl till professor Simo Parpola, som är den främste bland assyriologerna i världen. Jag skrev bl a så här:

”I Turabdin förekommer denna form av korstecknet ofta på kyrkor och i kyrkolitteratur och detta är säkert ingen tillfällighet. Det måste vara ett direkt arv från våra förfäder på samma sätt som treenigheten och evangelisternas symboler. Jag vill därför fråga om du som vetenskapsman har undersökt eller studerat de sumeriska korsen och vad de stod för; de fyra väderstrecken? solen? de fyra elementen?”

Simo Parpola svarade så här:

”Käre Augin,
I det assyriska imperiet tillhörde kors som emblem kronprinsen och hans himmelska avbild, frälsarguden Ninurta/Nabû, som upphöjdes till sin faders högra sida och allmakt efter sin seger över dödens och ondskans makter och blev innehavaren av ”livets bok”. Korset symboliserade Ninurta/Nabûs allsmäktighet som pāqid kiššati, ”världens styrare”, men också hans evighet och härlighet, för det är ofta avbildat, i form av det maltesiska korset, inom den bevingade solskivan.

Utan tvivel upptogs denna symbolik av kors, tillsammans med många andra assyriska symboler och religiösa uppfattningar såsom livets träd, senare av kristendomen, som ju växte på assyrisk grund. En god del av de assyriska uppfattningarna går naturligtvis tillbaka till den sumeriska tiden. För detaljer se mina artiklar och uppsatser3.

Med vänliga hälsningar
Simo Parpola”

Parpolas svar var en total överraskning, i synnerhet om man jämför beskrivningen av korsets bärare, Guds son Ninurta, med beskrivningen av Guds son Jesus i trosbekännelsen; ”frälsarguden Ninurta/Nabû, som upphöjdes till sin faders högra sida och allmakt efter sin seger över dödens och ondskans makter”, visst låter det bekant. Om Jesus i den kristna trosbekännelsen säger vi; på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida”.

Parpola skriver också följande om Ninurta i sin artikel Sons of God:

”Ninurta-myten är känd i ett otal versioner, men i dess grunddrag är det en historia om ljusets seger över mörkrets makter och döden. I alla förekommande versioner bryter Ninurta, den gudomlige kungens son, upp från sin himmelska boning för att bekämpa djävulens styrkor, som hotar hans fars kungadöme. Han fortsätter sin väg mot ”berget” eller det ”främmande landet”, möter fienden, besegrar den och sedan återvänder i triumf till sitt himmelska hem, där han välsignas av sin far och mor. Upphöjd vid deras sida blir Ninurta en allsmäktig kosmisk räkenskapsförare över människornas öde. Det är inte svårt att känna igen arketypen av den kristna dogmen i den här myten, nämligen upphöjelsen av Kristus till sin fars högra sida, som domare över allt levande och död.”

Titta noga på dessa tre kors. Det första är ett 6 000 år gammalt Ninurta-kors bredvid livets träd, det mellersta sitter på en kyrkvägg i Turabdin och det längst till höger är inhugget på altarväggen i den nybyggda Mariakyrkan i Paris. I bakgrunden syns den assyriske kungen med Ninurtas emblem, korset, hängande över bröstet. Foto: British Museum, Hans Hollerweger och Elias Baris BeHinno. Fotomontage: Sargon Haninke.

Korset var alltså Ninurtas emblem. Än idag betecknar kristna korset som segerns tecken, men det är få som kopplar samman dess betydelse med Ninurtas seger över ondskans makter. Inte ens assyrierna själva har fått reda på sambandet av sina lärda. Den kristna assyriska historien är full av exempel på förnekande av den förkristna tiden, som betecknas som hednisk.

Men våra förkristna förfäder var faktisk inga hedningar. De trodde på en allsmäktig gud på samma sätt som hebréerna gjorde. Den assyriska guden Ashur förekom dock i nio olika karaktärer – alla sammanbundna av kärleksgudinnan Ishtar. Så när aposteln Johannes säger oss att Gud är kärlek (1 Joh 4:8) är det sedan länge en etablerad sanning hos assyrierna, som spred ut sin ideologi till imperiets alla hörn.

Om detta och mycket annat kring det heliga livets träd hos assyrierna, kan man läsa i en längre artikel av Benjamin Daniali (också inspirerad av Simo Parpola) som förklarar det numeriska systemet för Ashurs olika karaktärer. Här följer några citat i översättning av Ninos Garis, docent i fysik:

”Kroppen av det assyriska Trädet består av nio stora gudar, alla med Ashurs krafter. Och Ashur är skaparen av sig själv och universum, den Allsmäktige Guden, osynlig men existerande, är Ashur källan till alla uppenbara gudomliga krafter. Ashur kunde inte kännas direkt vare sig av människor eller ens av gudar, av vilka alla han skapade. Hans natur är inte helt begriplig, men Ashur är summan av alla gudar”.

När det gäller kopplingen mellan Ashur och den judiska guden skriver Daniali så här:

”Och Mose sade till Gud: Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara? (Andra Moseboken 3:13). Och Herren svarar att hans namn är Ehyeh Asher Ehyeh (hebreiska: היהא רשא היהא). Hur nära varandra kan namnen Ashur och Asher vara rent fonetiskt? Jag tror verkligen att de tre hebreiska bokstäverna Aleph, Shin och Resh (ארש) också kan uttalas som ”Ashur” på samma sätt som i det moderna assyriska språket .”

I den svenska bibelöversättningen har Guds namn helt förvanskats, medan den assyriska översättaren har slagit ihop namnets andra och tredje led4. AHYH tolkas också av vissa teologer som HUYU, d v s Han som är. I så fall skulle den ursprungliga betydelsen mycket väl kunna vara; Han som är Ashur.

”Han är samma Gud, Assyriens Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs. Hans namn är Ashur och han utgör därmed grunden för den monoteistiska religionen i Assyrien”, skriver Benjamin Daniali. Han räknar vidare fram den sofistikerade balansen och summan av guden Ashurs olika karaktärer i det numeriska trädet, som var hjärtat i assyrisk tro och livsåskådning kring universums skapelse.

FOTNOTER

1) Patricia Crone and Michael Cook, Hagarism: The Making of the Islamic World (Cambridge: Cambridge University Press, 1977), p. 57. On the conversion of Syria and Mesopotamia to Christianity.

2) Eva Strommenger: Fünf Jahrtausende Mesopotamien, Hirmer verlag, München 1962.

3) ”Sons of God”, Archaeology Odyssey 2/5 (1999), 16-27; ”Monotheism in Ancient Assyria” i Barbara Porter (ed.), One God or Many? Concepts of Divinity in the Ancient World (Transactions of the Casco Bay Assyriological Institute 1, 2000), 165-209; ”Mesopotamian Precursors of the Hymn of the Pearl,” in R.M. Whiting (ed.), Mythology and Mythologies. Melammu Symposia 2 (Helsinki), 181-193; ”The Assyrian Tree of Life”, Journal of Near Eastern Studies 52/3 (1993), 185, 188-189 och 204-205; Letters from Assyrian Scholars, Part II: Commentary (Alter Orient und Alter Testament 5/2, 1983), 330-331. Se också Amar Annus, The God Ninurta in the Mythology and Royal Ideology of Ancient Mesopotamia (Helsinki 2003).

4) Svenska bibelsällskapet: Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” (2:a Mos 3:14). I den assyriska översättningen AHYH ASHRAHYH ܐܗܝܗܐܫܪܐܗܝܗ(Syriac Bible 63DC, United bible Societies, 1979 London).

Augin Kurt
Journalist

Det_heliga_livets_träd_hos_assyriernaLadda ner