När den svenska integrationsministern Erik Ullenhag den 27 januari deltog vid Förintelsens minnesdag i Stockholms stora synagoga tog han upp Seyfo/Folkmordet 1915 i sitt tal och benämnde det som just ett folkmord. Talet som tidigare fanns på regeringens hemsida har nu tagits ner efter påtryckningar från turkiskt håll.

I egenskap av integrationsminister i den svenska regeringen höll Erik Ullenhag ett tal i Stockholms stora synagoga. Bland annat tog han upp kampen mot antisemitism och främlingsfientlighet och nämner bland annat hur han träffat muslimska företrädare och ämnar träffa judiska motsvarigheter för ett möte om ämnet. I en passus i sitt tal nämnde han också Sefo/Folkmordet 1915.  

 – Adolf Hitler sägs ha yttrat orden: ”vem minns armenierna?” Han syftade på det folkmord som ägde rum under det första världskriget på omkring en miljon armenier och en halv miljon assyrier/syrianer och kaldéer i dagens Turkiet, sa integrationsminister Erik Ullenhag i sitt tal.

Talet fanns uppsatt på den svenska regeringens hemsida och uppmärksammades i såväl assyrisk som armenisk press i Sverige. Idag finns inte sidan med Erik Ullenhags tal längre kvar på regeringens hemsida utan besökarna meddelas att sidan inte finns eftersom den tagits bort eller flyttats, dock finns ett reportage om Ullenhags tal där inget nämns om Seyfo/Folkmordet 1915.

Anledningen till borttagandet av ministerns tal har i dagarna nystats upp. Uttalandet rönte också uppmärksamhet från turkiskt håll, bland de som tog upp ämnet var turkiska riksförbundet. Enligt en artikel publicerad den 4 februari 2011på turkiska riksförbundets hemsida ska påtryckningar från turkiska ambassaden ha lett till att integrationsminister Ullenhags tal togs bort. Enligt artikeln ska den turkiska ambassaden ha tagit kontakt med regeringsföreträdare och fått förtydligat att den svenska regeringen tar avstånd från uttalandet och att det inte längre ska finnas kvar på regeringens hemsida.

Efter att ha tagit upp Seyfo/folkmordet 1915 betonade Ullenhag i sitt tal att ingen någonsin ska kunna yttra orden ”vem minns judarna”.

– Det minsta vi kan göra för att hedra Förintelsens offer är att ständigt påminna om och bevara kunskapen om vad som hände. Om förnekarna skulle tillåtas vinna striden om historien skulle det vara en ofattbar kränkning av offren. Och risken för att något liknande skulle ske igen skulle öka, sa integrationsminister Ullenhag i sitt tal.

Motsägelsefullt nog verkar just detsamma ske här att förnekarna tillåts vinna striden om historien samtidigt som offren kränks. Detta efter påtryckningar från en utländsk ambassad som leder till att en svensk minister censureras på den egna regeringens hemsida. Erik Ullenhag är i grunden folkpartist och även om hans tal idag finns kvar på Folkpartiets hemsida, så är agerande att ta bort hans tal anmärkningsvärt eftersom han deltog och höll minnestalet i Stockholms stora synagoga i egenskap av just svensk integrationsminister.

Redan när riksdagen den 11 mars 2010 fattade beslutet om att erkänna Seyfo/Folkmordet 1915 som ett folkmord var reaktionen från turkiskt håll stark och den turkiska ambassadören i Sverige kallades hem, dock för att snart komma tillbaka. Både den turkiska ambassadens och den svenska regeringens agerande i frågan visar att Seyfo/Folkmordet 1915 fortfarande idag är en politisk het fråga där påtryckningar sker för att styra historiebeskrivningen.

Som en service till sina läsare publicerar Hujada.com Erik Ullenhags tal oavkortat. Avsnittet som berör Seyfo/Folkmordet 1915 särskilt är kurisverat. 

Erik Ullenhags tal i Stockholms Stora Synagoga den 27 januari 2011

Överlevande,
Mr. Ambassador, 
mina damer och herrar.

” … Ända hit har vi farit i plomberade vagnar; vi har sett våra kvinnor och våra barn gå mot intet; vi har gjorts till slavar och hundra gånger marscherat fram och tillbaka, stumma och utmattade, slocknade i själen innan vi släcks av den namnlösa döden.
Vi kommer inte att återvända. Härifrån får inte någon slippa ut som med beviset etsat i huden skulle kunna delge världen den onda nyheten om vad människor vågat göra med människor i Auschwitz.”

Orden är Primo Levis i boken ”Är detta en människa?”. Primo Levi var en av de få som överlevde utrotningslägret Auschwitz-Birkenau som befriades för 66 år sedan.

Jag har aldrig lyckats förstå den ondska som låg bakom det systematiska dödandet av miljoner och åter miljoner människor. Förintelsen var en ideologiskt motiverad, industriellt genomförd utrotning av Europas judar. Också andra utpekade grupper mördades. Romer, personer med funktionshinder, homosexuella, demokrater och kommunister. Men även om jag aldrig kommer begripa den ondska som låg bakom historiens värsta förbrytelse har jag en skyldighet att bidra till att det minne som håller på att bli historia aldrig tillåts glömmas bort.

Jag kan inte fullt ut sätta mig in i hur det känns att vara hatad bara för att man är jude. Vad skulle jag svara om mina barn likt barnen till en rabbin i Malmö ställde frågan: Pappa varför ropar människor på gatan judejävel efter Dig?
Och jag kan inte begripa det ofattbara lidande som drabbade judar under Förintelsen. Men alla vi som är demokrater måste vara medvetna om att Förintelsen aldrig hade kunnat äga rum utan två årtusenden av utbredd antisemitism i Europa.

I dag hedrar vi Förintelsens offer. Människorna som drabbades av det ofattbara. Vi som på allvar vill hedra deras minne har två huvuduppgifter.

För det första. Vi ska aldrig tillåta att Förintelseförnekarna lyckas. De som mördades i nazisternas dödsläger ska inte också bli fråntagna sin död.

För det andra. Vi har ett ansvar att ständigt bekämpa antisemitismen. För det är som min partikamrat Per Ahlmark har sagt. ”Det börjar alltid med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Det slutar alltid med demokratins försvagning eller undergång.”
—–
Irans regering arrangerade häromåret en global konferens där ledande förintelseförnekare bjöds in. Häromveckan kunde vi läsa om en svensk kommunpolitiker som spridit e-post där han ifrågasatte Förintelsen.

Antisemiter har ett ständigt intresse av att förvanska historien. Och i takt med att överlevarna blir färre riskerar förnekarna att bli fler.

I dag talar Göran Persson i Malmös synagoga. En av hans viktigaste insatser som statsminister var att han tog initiativet till Forum för levande historia. När det gäller att stå upp mot förnekarna ska vi lägga partipolitiska hänsyn åt sidan och låta goda krafter förenas oavsett partifärg.

Idag finns några få överlevande kvar i livet. Våra tankar går till Er. Ni gör insatser för vår tid när nya generationer genom Er förstår Förintelsen och Ni har förmågan att hjälpa oss att se människorna som föll offer.

Tyvärr har överlevarna och vi andra kunnat blicka ut över en värld som ännu inte har förstått. Som tillåtit nya folkmord och massakrer att ske. Minns Röda Khmerernas Kambodja på 1970-talet, Saddam Husseins mördande av kurder på 80-talet, folkmorden i Bosnien och Rwanda på 90-talet och massakrerna i Darfur på 2000-talet.

Adolf Hitler sägs ha yttrat orden: ”vem minns armenierna?” Han syftade på det folkmord som ägde rum under det första världskriget på omkring en miljon armenier och en halv miljon assyrier/syrianer och kaldéer i dagens Turkiet.

Ingen ska någonsin kunna yttra orden ”vem minns judarna”. Det minsta vi kan göra för att hedra Förintelsens offer är att ständigt påminna om och bevara kunskapen om vad som hände. Om förnekarna skulle tillåtas vinna striden om historien skulle det vara en ofattbar kränkning av offren. Och risken för att något liknande skulle ske igen skulle öka.

Det har sagts att de som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det. Historieämnet i skolan måste därför stärkas. Våra barn och barnbarn ska ha kunskap om vad som skedde i Belzec, Treblinka och Auschwitz.

Vi har alla ett ansvar att minnas.
—–
Vad är det som händer i dagens Europa?

I allt fler länder ser vi framgångar för partier som pekar ut judar, romer och muslimer som samhällsproblem. I Ungern ordnar det stora oppositionspartiet, Jobbik, uniformerade marscher utformade för att påminna om Pilkorsarna, nazivänliga trupper under andra världskriget. Även i andra europeiska länder växer högerextrema partier.

Och vi ska inte lura oss att tro att vi är förskonade mot antisemitismens gift i Sverige.

En undersökning av Forum för levande historia från i höstas pekar på att svenska ungdomars inställning mot judar har blivit mer negativ. 18 procent av de tillfrågade gymnasieeleverna hade en negativ inställning till judar. Och enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes 250 antisemitiska hatbrott under 2009.

En fredag i oktober förra året omringades kursgården av tonåringar som ropade ”Heil Hitler” och slog på fönsterrutor och soptunnor. Rädslan var stor bland de judiska barn som var på läger i Höllviken. När polisen kom hade gänget stuckit. Under lördagskvällen kom fler tonåringar. Runt tjugo ungdomar kastade ägg, trampade ner kursgårdens staket och skrek.

”Judejävlar förstör Höllviken” ”Ni ska gasas”

Några av de trakasserande tonåringarnas föräldrar talade om ”pojkstreck”. Höllviken ligger i det Vellinge där dirigenten Ilya Stupel under tre år trakasserades av nazister. Han lämnade kommunen efter att han hade sparkats medvetslös av nazisterna. Borde inte Vellinges tonårsföräldrar ha lärt sig att inte tala om pojkstreck?

För två år sedan hölls en fredlig demonstration i Malmö för Israels rätt att existera. Det är sorgligt att en sådan manifestation över huvud taget behövs. Men den motdemonstration som mötte upp var ännu sorgligare. Hebreiska fredssånger överröstades av slagord. Demonstrationen fick avbrytas för att motdemonstranter kastade ägg och flaskor, förstörde högtalarutrustningen och sköt fyrverkeripjäser mot talare och publik.

I Malmö är antisemitismen mer utbredd än i övriga Sverige. Rabbinen och Malmöbon Shneur Kesselman berättade nyligen att han under sex år drabbats av minst ett 70-tal antisemitiska incidenter. Folk spottar efter honom när han går på Malmös gator. Polisens hatbrottsamordnare förklarar det faktum att Kesselman drabbas av så mycket hat med att ”Han Syns. Man ser så tydligt att han är jude”

Ett gäng skolpojkar i Tomelilla trakasserade, förföljde och kastade sten på en somalisk kvinna som hämtade på dagis. Polisen la ned brottsutredningen utan att höra några vittnen. När en romsk kvinna följs steg för steg av en ordningsvakt när hon handlar drabbas hon av fördomarna. Rasismen finns i Sverige, och vi måste visa att vi står upp mot den.

Vi ska fortsätta prioritera kampen mot hatbrott. Polisens kunskap har ökat under senare år. Men det är fortfarande alldeles för få av de anmälda brotten som leder till att en förövare slutligen döms. Rättssamhället måste fungera bättre – samhället ska klara att markera mot och lagföra hatbrotten – den som drabbas av hatet måste få upprättelse.

Jag kommer inom kort att bjuda in företrädare för Sveriges judar till ett möte om antisemitism och främlingsfientlighet. Jag förde nyligen liknande samtal med muslimer i Sverige. Dessa möten ger en grund för ett större arbete mot rasism och intolerans det kommande året.

De muslimska företrädarna tog vid vårt möte upp vikten av dialog mellan trossamfund, och i det här fallet särskilt mellan muslimska och judiska företrädare. Jag vet att sådana möten sker runt om i Sverige och de är viktiga.

Från regeringens sida kommer vi fördjupa arbetet mot främlingsfientlighet och kampen mot det ideologiserade hat som manifesteras i antisemitism och islamofobi.

Men det räcker inte bara med politiska åtgärder. Vi har ett gemensamt ansvar som människor att säga ifrån.
—–
Den viktigaste lärdomen från 1900-talet är att: demokratier krigar inte mot varandra. Ju fler stater som blir demokratiska, desto mindre risk för krig, därmed minskar också risken för massakrer och folkmord.

Det finns ett effektivt vapen mot krig och folkmord. Det stavas demokrati.

Sverige har ett ansvar att ständigt stödja demokratiska krafter. När kvinnor stenas i Mullahregimens Iran och demokratiaktivisterna torteras i regimens fängelsehålor, då måste omvärlden säga ifrån.

Låt oss vara mycket tydliga. Det bästa som kan ske för att säkra freden i världen är att Iran och andra diktaturer demokratiseras. Det iranska folket har rätt att slippa Mullahregimens förtryck och Irans grannar har rätt att slippa leva under hotet om utplåning. Vi såg i den gröna rörelsen i Iran ett rop på frihet och vi ser i dagarna i Tunisien hur människor kräver att själva få välja sina ledare. Demokratiaktivisterna och frihetslängtarna i dessa länder ska veta att de har vårt stöd.

Det finns också effektiva vapen mot antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet. De stavas mänskliga rättigheter, kunskap och tolerans. Förutsättningen för att vi ska bevara öppenhet och tolerans är att de goda människorna säger ifrån och säger stopp. Det farligaste som kan hända ett samhälle är när de goda människorna tittar bort och bagatelliserar kränkningar av andra människor. Och i arbetet för en värld utan förtryck ska vi hålla förtryckarna ansvariga för brott mot mänskliga rättigheter.
—–
Något år efter att rabbinen Kesselman slutade sin SFI-undervisning i Malmö ropade någon hans namn på ett Öresundståg. Han såg en grupp arabiska män och hans försvarsmekanismer satte in – men det var bara en palestinsk sfi-kompis som ville hälsa. De båda männen log mot varandra. Så kan det också vara säger den av antisemitismen drabbade Kesselman till Sydsvenska Dagbladet. Jag önskar att det alltid vore så, fortsätter han.

I Talmud står det att den som räddar en människa, den räddar en hel värld. Jag tycker det är så vi ska se på vår uppgift som solidariska människor. Vi ska ställa upp för varandra och hjälpa den som är i nöd. Även om det bara är en människa som vi kan hjälpa, så är det ett steg framåt för alla. Vi kan inte bära all världens elände på våra egna axlar. Då försvinner också vår livskraft som människor. Men vi kan göra mer än vad vi gör idag. Och om vi tillsammans står upp, då vinner de goda krafterna.

Vi kan mer. Vi kan förenas i kampen mot antisemitism och främlingsfientlighet.

Tack för att jag fick komma hit.